Bettet som knockade mig - men inte Evander
Svetten rann. Åskådarnas hjärtan hoppade av nervositet. Värmen i MGM Grand Garden Arena i Las Vegas var oerhörd. Känslorna svallade. Slag efter slag mottog han. Sedan brast allt. Den 28 juni 1997, med 40 sekunder kvar av den elfte ronden. Det var då en av modern idrotts mörkaste ögonblick inträffade. En totalslut Michael Gerard Tyson, mer känd som Mike Tyson, omfamnade motståndaren Evander Holyfield, lutade sig över hans kropp och ett i hugg bet av delar av hans öra.
Det låter lite som en myt. Faktum är att det är alldeles sant. Jag minns det, jag glömmer det aldrig. Ändå, trots ett av de mest våldsamma incidenterna i boxningen och idrottens historia ställde sig den blodiga slagskämpen sig upp - och segrade. Trots Evander Holyfields vinst var de "Iron-Mike" som kom att bli min idol. Fråga mig inte varför.
***
Det var faktiskt ganska nyligen som jag från datorn beskådade en film om Tyson. Greatest Hits hette den. Den berättade om vägen till finalmatchen mot Larry Holmes som för första gången gav Mike Tyson bältet som innebar att han var världsmästare i tungvikt.
Jag hade nog glömt bort det mesta av Tysons sätt att boxas. Det mesta man minns är skandalerna, tatueringarna, våldtäkterna, hustrumisshandeln. Och det avbitna örat förstås. Men på något sätt har folk, generellt sätt, glömt vilken fantastisk idrottare Tyson var. Jag såg matcherna mot Hector Mercedes, Trent Singleton, Rick Spain, John Alderson, Lorenzo Canady, Michael Johnson, Robert Colay, Mark Young, Mike Jameson, Jesse Ferguson, Trevor Berbick och hela raddan fram till Holmes.
Ibland imponerade han med snabba rörelser för att undvika slag, men allt som oftast verkade han inte bry sig. Tyson blev aldrig skakad. Däremot nära intill desperat att få in nästa träff. Inte för att jag följt märkbart många boxare, men ändå, så imponeras jag av hans offensivlust. Förmågan att alltid vilja sänka sin moståndare. Och som han gör det. En hårdare knockout har världen knappast sett. Ali var teknisk, Tyson var det inte. Han var en maskin som kunde förstör allt - även öron. Hans högerslag var läskigt hårt och en träff i ansiktet knockade ALLA. Till råga på allt var samspelet mellan vänstern och högern så fruktat att moståndarna lika gärna kunde slås blodiga med fel hand. Och matchen mot Berbick är en typisk sådan uppgörelse. Det känns nästan som att Tyson leker med honom. Som i Colloseum. Det blodtörstiga lejonet överfaller den lilla människan och inget kan komma i vägen. Tyson fruktade ingen - så blev han bäst. För jag imponeras, i sin helhet, knappast av hans snabbhet eller teknik. Det var det berömda slaget.
***
Kommentatorn i filmen säger ett citat som ganska exakt visar vilken typ av boxare Tyson var, och vilken kraft det fanns under handskarna. "...and if they made the mistake to getting up for more, launch a canon to their head". Det är sannerligen sådant som fångar en publik. Oavsett vad ens geografiska område har får åsikter kring proffsboxning... (visst Sverige har förändrat en del - gudskelov.)
***
Varför skriver jag då om Mike Tyson en blöt vinterdag 2008, 20 år efter hans första proffsmatcher. Jo, ryktena om en ny duell mellan Mike Tyson, 41, och Evander Holyfield, 45, har börjat göra sig hörda. Och de båda verkar, enligt media, intresserade av en match. Det skulle kunna bli tredje gången gilt för Tyson, som just nu har två raka förluster mot Evander.
Den mest minnesvärda, oavsett om de gör upp igen, är och förblir kampen i MGM Grand Garden Arena i Las Vegas den 28 juni 1997. Det var den matchen, de slagen och det bettet från Mike Tyson som intresserade mig. Redan innan var Tyson något av en favorit. Men det var den där minnesvärda kvällen han lyckades knocka mig på allvar, med en hård höger.
Evander Holyfield knockade han dock aldrig - otroligt nog.
| Jimmy
