deporte

 

---

Robert Laul har jag beskrivit förut. Berömt också för den delen. Han har någon sorts känsla för att alltid ha rätt. Sedan är han väldigt noga med att poängtera det. Så nu tar jag chansen att göra detsamma.

Peter Forsberg - check!

***

Oturligt nog hade jag rätt. Instinkten om att "Foppa" ville tillbaka till ishockeyns finrum kändes, utan att överdriva, oerhört stark. Jag vet vilken kunskap #21 besitter. Det vet han själv också. Han drivs av att spela med de bästa och spela ishockey på den stora scenen. Jag beundrar Forsberg för hans kamp. "Everyone loves a fihter". Alla älskar  en kämpe. Jag är inte överaskad om "Foppa" kommer tillbaka till NHL, lagom till de hetare matcherna. Går in och dominerar, gör tunnlar på Alfredsson, tacklar Sundin, gör åttor på Zetterberg och vänder ut och in på Nicklas Bäckström för att visa vem som fortfarande är bäst.

Men jag blir inte heller förvånad om Forsberg, som vid den här tidpunkten spelat sitt (Philly?) till semifinal, får en hård tackling i ryggen, faller pladask och reser sig med hjälp av sina medspelare. Sedan var den sagan över. Som så många gånger förr.

Fast å andra sidan, det är det värt. I alla fall i "Foppas" ögon. Annars skulle han aldrig ta risken att åka tillbaka till NHL. Det är jag övertygad om.

***

Igår höll Anders Engberg säsongens mest utdragna uppvärmning. Till en början var allt som vanligt, ingen hann med i "Nuttes" tempo (förutom "Jocke" Ström..), Källbom klagade ikapp med de övriga och jag själv längtade in till värmen. Då fick Andreas Sivertsson i uppdrag att gå in på Statoilmacken för att hämta gratisprylar, Nutte sprang tillsammans med det övriga laget genom rondeller, vägskyltar, skogssnår och tvingades bestiga berg. Sen var vi framme och träningen kunde börja. 18.40. Säsongens mest utdragna uppvärmning var förmodligen den roligaste?

Inside information. Som så önskades av Coach Tom.

Jag är övertygad om att vi vinner mot Åkersberga på lördag. Sedan kan jag skriva "check" precis som Robert Laul. Häftigt.

Motiveringen? Två gånger har det vankats lördagsmatcher med en del festligheter planerade på kvällen. Båda gångerna har vi vunnit ;]. Dessutom ståtar vi med två raka segrar och en stor portion revanschlusta mot "Ackers".

Roman Pass lämnar Finspång VIB. Igår gjorde han sin sista träning med laget. Inside info.

***

På onsdag spelar jag mot "Lenny". Min första upplagda bild på bloggen kommer därmed att symbolisera mig och "Lenny". Det gäller ju att vara noga med vad man publicerar för bilder på grund av diverse lagar, denna skall dock vara OK-märkt. Bilden finns sedan tidigare under dagen publicerad på Kungsgårds skolnättidning. Nu med en betydligt enklare adress: www.knugen.kungsgard.se. Bilden kommer jag dock inte publicera här förrän matchen närmar sig..

Intressant att vi lockar drygt 1000 läsare i veckan. Unika besökare. Hur många skolnättidningar kan egentligen mäkta med det?

På Knugen finns förstås en text som sammanfattar derbyduellen mellan mig - Jimmy Andersson - och Henrik Lennermark.

Enjoy it.

***

Fabio Capello har tagit ut sin första trupp som engelsk förbundskapten. Intressant tycker jag. Spelare som Gary Neville och John Terry är indisponibla. David Beckham petad. Joe Hart missade han tycker jag. Ben Foster lär inkomma när han är fullt frisk. Att Ashley Young blev uttagen är helt rätt tycker jag.

Om jag för en stund får leka Capello ser min startuppställning ut så här:

David James
Micah Richards, Rio Ferdinand, Joleon Lescott, Ashley Cole
Owen Hargreaves
Shaun Wright-Phillips, Steven Gerrard, Frank Lampard, Joe Cole
Wayne Rooney

Lagkapten: Wayne Rooney.

***

Värvningskarusellen är i full gång. Enbart timmar tills övergånsfönstret stängs. Ett par övergångar som inte känns helt 100 har radats upp det senaste dygnet. Är det desperata aktioner eller helt enkelt dålig koll? Vissa har dock lyckats utmärkt, eller är nära inpå..

Junior till FCK.
Prica till Sunderland.
Sissoko till Juventus.
Guterstam till FC Bryssel.
Lindgren till Ajax.

Dessa är i mina ögon värvningar med stämpeln OK.

Benjani - City.
Afonso - M'Boro.

Dessa är rykten som kan göra en stor skillnad.

Lyckas "Svennis" värva Benjani är han genialisk.

Katastrofalt  är:
att Fulham värvat Jari Litmanen... och att Isaksson ser ut att stanna i City.

Bäst av alla under transferperioden har Chelsea varit. Branislav Ivanovic och Nicolas Anelka skulle kunna gå rakt in i elvan. Ge Ivanovic lite tid, sedan är han partner med Terry.

***

Den största nyheten är emellertid att Peter Forsberg väljer NHL framför Modo. Lycka till önskar jag den störste.

| Jimmy

---

Rast. 20 min kvar. Sportbladet bevakar "Foppas" klubbval till det yttersta. Om 12 timmar vet vi om Peter Forsberg spelar för Modo eller inte. Därmed inte sagt att vi vet var han spelar, om han nu gör det. Målet mot Kanada i OS 94, målet mot Finland i upphämtningen i Helsingfors, drömmålet i NHL när han lurade målvakten upp på läktaren för att sedan via köksvägen göra ännu ett historiskt mål.

Det finns så många mer, så otroligt många ögonblick där "Foppa" förgyllt vardagen en aning. Vart han än har spelat, vilken klubbadress han än tillhört så har han alltid presterat på en ossanolik nivå. Mats Wennerholm beskriver nuet som en tidpunkt där "Foppa" kommer göra ännu en oväntad dragning.

***

Jag tror inte det blir någon oväntad dragning. För med "Foppa" vet man säkert att dragningen kommer, att avslutet sitter kliniskt precis där han siktat. Vart han än för pucken med sig kommer den klubb han hamnar i att få en spelare av en enorm kapacitet. Det visste vi alla redan, det vet alla om. En Forsberg i 100%-ig form är en av världens fem bästa spelare. Utan tvekan.

Sorry Modo. Men jag tror inte att dragningen kommer ske i Ö-vik. Jag lyssnade på en intervju med Forsberg i veckan där han diskuterade sin framtid. Han valde att inte säga något han skulle behöva ångra. Han valde att artigt svara på alla frågor (precis som vanligt...). Han valde att bekräfta att han inte tänker spela vidare om han inte är helt återställd. Han valde att tala om att han kommer att spela LG Hockey Games om han är helt frisk och lusten infinner sig. Men det var ingen större överaskning, något av det.

Det jag tycket var intressant var "Foppas" lysande ögon när NHL kom på tal. "Det är klart man vill spela med dem bästa, eller vad man ska säga..". En frisk Peter Forsberg i 100%-ig form är som jag redan nämnt en av de allra bästa ishockeyspelarna på den här planeten. De bästa ska spela med de bästa. De bästa ska spela i den bästa ligan - NHL. Jag är övertygad om att "Foppa" vill tillbaka till NHL och visa att han fortfarande håller världsklass.

***

Till skillnad från "Henke" Larssons något överaskande utlåning till Manchester United från Helsingborg så tror jag det är en annan sorts lust som driver Forsberg. Larsson ville verkligen visa, när han nu fick chansen att spela toppfotboll och slippa tråkiga Royal League, att han håller i den bästa, tuffaste och hårdaste ligan.

"Foppa" vill göra detsamma, men han har redan bevisat det. Vad som driver "Foppa" att ge sig in i hetluften igen vet jag inte. Det bara känns som att Forsberg är för bra för att spela någon annan stans. Till skillnad från Larsson är Forsberg inga barn att tänka på, ingen utbildning i svenska skolor eller något annat som kan komma ivägen.

***

Om 12 timmar vet vi, Elitserien eller NHL. Jag tror att jag vet det redan nu. Men jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas sannerligen att Forsberg en gång för alla tackar nej till National Hockey League. Han har redan visat sin storhet om och om igen. En tur dit, en tuff tackling och "Foppa" kan vara skadad igen. I Modo skulle han bli behandlad på ett värdigare vis (eller, Peter Nordström?..) och förmodligen kunna förlänga sin karriär ett par år. Ett slutspel med Forsberg skulle förstås innebära fullsatta arenor och en hetare stämning än på länge. Ö-vik skulle förstås koka av välbehag.

Men å andra sidan tror jag inte Elitserien skulle driva Forsberg till att under så lång tid kämpa sig tillbaka. Det som driver Forsberg är lyckan över att vinna Stanley Cup och att spela med de bästa, eller vad man nu ska säga..

För jag tror nämligen att NHL är mer hem för Foppa än vad Ö-vik är. I alla fall just nu, och tolv timmar framöver.

***

Cristiano Ronaldo sänkte Portsmouth igår. 1-0 var elegant. Men 2-0 var helt makalöst. Vilken otrolig fotbollsspelare. Henry-status på Ronaldo nu. 27 mål i år, 19 i ligan... 22 år gammal! Som mittfältare! Kommentarer överflödiga.

***

Det kanske kommer en update ikväll eller under morgondagen gällande "Foppas" beslut, övriga övergångar i sista sekunden och Anders Engbergs uppvärmning igår...

3 minuter till lektion. Puh.

| Jimmy

---

Något förvånande. Ändå, när allt kommer omkring, ett ganska självklart beslut. Lars Lagerbäck och Roland Andersson höll visserligen något sorts försvarstal med anknytning till deras höga ålderssnitt i de tidigare landslagsuttagningarna. När truppen till Turkiet igår presenterades var det en märkbar förändring.

Lagerbäck/Andersson ville dock poängtera att det knappast var tal om någon revolution inom svensk fotboll, snarare att spelare som Zlatan, Mellberg, Ljungberg och Allbäck fick ledigt. Helt rätt säger jag.

Helt rätt var det också att ta ut Rasmus Lindgren, Marcus Berg och Sebastian Larsson i truppen. Om förbundskaptenerna inte hade gjort det valet hade det förmodligen skrivits svarta rubriker i tidningarna. Sure, Rasmus Lindgren är inget stort namn. Men han verkar definitivt ha ambitionen och kapaciteten att bli det.

Däremot var det en överaskning att flera spelare från januariturnén åter fick chansen. Helt rätt säger jag. Behrang Safari är i mina ögon det främsta alternativet till EM, endast Fredrik Stenman utmanar honom till en plats i truppen. Någon speltid blir det ju garanterat inte, såvida inte Erik Edman blir skadad eller avstängd. Dessutom fick Fredrik Stoor, Peter Larsson, Samuel Holmén och Dusan Djuric nytt förtroende.

Tråkigt nog fick inte Mattias Bjärsmyr någon ytterligare chans att spela in sig i EM-truppen. Inte heller Stefan Ishizaki har möjligheten. Kanske han heller inte förtjänar den? Jag är av den åsikten att Ishizaki är en enastående spelare, men han har hamnat i något fack det där är svårt att plocka honom ifrån. Sorry, men det blir inget EM för Sveriges svar på David Beckham.

Jag tror ändå att detta var ett viktigt steg i svensk fotbolls utveckling. Visserligen ska man inte ropa hej ännu. Sebastian Larsson har gjort noll landskamper hittils, kanske står sig den siffran även efter Turkiet-matchen?

Så borde det självfallet inte vara. Men vem vet med Lagerbäck...

På tal om Larsson. Birmingham gästade Stadium of Light igår för spel mot Sunderland. Det var knappast Larsson man ägnade tankarna åt efteråt. Rade Prica gjorde en fullkomligt fantastisk debutmatch. Målskytt, ett bortdömd mål och en jättenick som räddades snyggt av Maik Taylor. Kanske får man äta upp vad man skriver. Är verkligen Phil Bardsley en bättre värvning än Rade Prica?

Jag hävdar i alla fall att Jonny Evans är det. Nåja, fullt godkänt till Prica. Då kommer denna fråga med automatik. Berg eller Prica i EM-truppen? Huhu.. bäst att Marcus Berg tar chansen (om han får den) mot Turkiet.

| Jimmy

---

Olof Lundh, Ola Wenström och Magnus Hedman. Tillsammans utgör de den primära och bofasta delen i TV4:s fotbollskanalen. Ett program som sänds på allra sämsta sändningstid. Efter att ha lidit av sömnproblem, eller ingenting-att-göra-fenomenet, satt jag upp till över midnatt igår för att se vad de hade i kikaren.

Lundh deltog inte i några större diskussioner, denne är i mina ögon en högst överskattad journalist. Att enbart sitta och rabbla självklarheter mitt i natten kan väl vem som helst göra. Hedman tände till och med till och fick mig att inte låta ögonen slå igen.

"Klart som fan att Marcus Berg ska spela EM", röt Hedman till i en något omformulerad meningsuppbyggnad.

***

Intressant är att se debatten kring Pops vs Jihde. I mina ögon är Ola Wenström den absolut bästa programledaren vad gäller idrott. Klart bäst!

Gelfes tränare Per Olsson var gäst igår, han kändes inte alls med i debatten till en början men tog för sig mer och mer.

***

Nu fick jag skriva  det också. Men det var inte därför jag började blogga nu, efter att ha publicerat matchrapporten från FVIB - Hässelby, eller i alla fall mejlat den till "Pärlan."

För den intresserade finner du den på www.fibk.org under "Jimmys Hörna".

***

Nåja till ämnet, det intressanta med Fotbollskanalen var förstås landslagssnacket och värvningskarusellen. Efter att ha sett Costa Rica - Sverige under julledigheten kan jag inte annat än påstå att Lars Lagerbäck bara MÅSTE ge ett par spelare från Januariturnén chansen igen.

Behrang Safari, Fredrik Stoor, Mattias Bjärsmyr och Samuel Holmén gjorde ett starkt intryck. Pontus Wernbloom är en personlig favorit men knappast en spelare som kommer att ha en chans när det gäller en anfallsposition. Som defensiv mittfältare (vilket han startade säsongen i IFK Göteborg som..) ger honom dock en möjlighet. Dusan Djuric och Johan Oremo är andra exempel som borde ges en andra chans.

Utlandsspelarna då? Självklart vill jag se Alexander Farnedrud, Rasmus Lindgren, Marcus Berg, Henok Goitom och framför allt Sebastian Larsson få chansen mot Turkiet. Men det är så typysikt Lagerbäck att ändå spela Rade Prica, Niclas Alexandersson, Anders Svensson (Råghers idol..) och Andreas Johansson från start...

Min startelva mot Turkiet ser i alla fall ut som denna:

Shaaban (Isaksson)
Stoor, Granqvist, Bjärsmyr, Safari (Concha)
Lindgren (Wernbloom)
Larsson, Holmén, Farnerud (Djuric)
Berg, Goitom (Oremo)

Det blir intressant att se hur mång av dessa högst intressanta(!) spelare som får chansen att visa upp sig inför Lagerbäck/Andersson.

***

Imorgon spelar United mot Portsmouth. Blir förmodligen en mycket rolig match. Portsmouth är ett av få lag som kommer till Old Trafford med en vision om offensiv fotboll.

Idag kom min US inramlande i brevlådan. Lars Morten Olsen hade, tillsammans med sina medarbetare, gjort ett magnifikt informationssökande och berättande från katastrofen i München 6/2 - 1958. Därmed blir matchen mot Man City 10 feb - 50 år efter olyckan - extra speciell.

För övrigt hade någon form av engelsk statistik talat om att Carlos Tévez är säsongens hitills bästa spelare i PL. Ronaldo återfanns på plats nummer nio. Ett par snäpp efter Fat Frank, känns som en skymf ta mej fan...

***

På tal om annat: Datorn är fortfarande trasig!

***

Idag vann jag en viktig tekning mot Andreas Källbom på träningen! Var bara tvungen att poängtera det ;)

***

På tal om fotbollskanalen och dess prioriterade ämnen igår. Värvningarna... Har någon allsvensk klubb gjort någon riktigt vass värvning? Svar nej. Jag väntar fortfarande på att någon klubb köper Marcus Allbäck. Hittills känns i alla fall Bojan Djordic som säsongens kap. Jag tror starkt på Bojan. Han har en väldigt fin vänsterfot, skön teknik och erfarenhet från ett av världens bästa lag. Däremot tror jag inte han kommer göra sin första säsong i Allsvenskan till något magiskt. Men namnet Bojan är desto mer intressant än Teddy Lucic. Gubben som gör comeback i Allsvenskan - dock är det fortfarande en bra värvning.

| Jimmy #89

---

På förhand hade jag en ganska stark magkänsla. Det skulle bli en jämn batalj i Aluceum ikväll, men Fredrik "Tuppen" Johansson skulle avgöra. Det blev jämnt, men "Tuppen" avgjorde dock inte matchen. Mål gjorde han däremot, i vanlig ordning.

Det kokade inte i Aluceum men de som var där fick se Finspång vinna igen. Första och andra perioden var inte säsongens roligaste, men i den tredje hettade det till. Hade tänkt skriva matchrapport på hemsidan, men har ännu inte någon tillgång till statistik från innebandy.se, strul verkar det vara. Senare ikväll, eller under morgondagen finner ni i alla fall en matchrapport på www.fibk.org under "Jimmys Hörna".

***

Efter påtryckningar från "Dajje" kommer därför ett blogginlägg ;) På ettan poängterade densamme att det är larvigt med bonusstraffar i DM, något jag kunde blogga om tyckte han. Själv tycker jag det är larvigt att "Dajje" inte fick snurra upp sina gamla lagkamrater på grund av diverse skäl. Christian Sandberg ersatte honom dock på ett gediget sätt!

Positivt var också Jussi Heikkinens målvaktsspel samt Pontus Kvarnströms backspel. Över lag gjorde samtliga spelare en bra insats och det blir förmodligen mycket ros från Godin/Iversjö i morgondagens NT.


Snyggast idag var "Jocke" Ströms mål. Uppspelet från Danebrand var av yppersta klass.

***

Mitt elaka inlägg om FVIB tidigare på bloggen har för övrigt rosats ganska friskt. Spelare, ledare, före detta spelare, numera ledare, motståndarspelare och åskådare har personligen framfört sina åsikter kring inlägget. Och det var positiva kommentarer och inget annat. "Läskigt att det stämmer", "Jag håller med", "Helt rätt" och "Bra skrivet" är några av kommentarerna. EN enda person har kritiserat inlägget, en anonym kommentar. Det går att vifta bort tämligen enkelt.

På tal om kommentarer och forum kom jag över Tomas Ros blogg på sportbladet. Egentligen läser jag aldrig några kommentarer, ibland kan jag inte låta bli. Men när jag väl läser kan jag heller inte låta bli att irriteras av alla dessa tyckare som inte verkar vara 10 år ens en gång. Hur kan man vara så färgad egentligen, någon sorts intelligens måste väl alla ha? Klaga hit och dit för inget. Nä, jag håller mig til skrivandet istället...

För övrigt anser jag att Robbie Laulers blogg är bäst, bäst, bäst! Något arrogant, något ego, bort med jante, ingen självkritik. Och även det klagas det förstås på bland kommentarerna!

***

En mycket fin vecka för min del må jag säga, med undantag för att både datorn och cykeln gick sönder!

DIF - FBK 6-1, DIF - LHC 6-0, Man Utd - Spurs 3-1 och FVIB - Hässelby 7-4!

När jag ändå är igång och berömmer. Cristiano Ronaldo är verkligen bäst i världen. Om Simon Bank någon gång mer skriver att  Zlatan är större än Ronaldo kommer jag personligen besöka hans kontor och printa ut fyra sidor statistik. Det kommer säga allt! 25 mål från Ronaldo i år, bland annat. Om de ansvariga för prisutdelningen av "Årets spelare 2008" utnämner någon annan än Ronaldo som nummer ett kan de lika gärna lägga ned verksamheten. Visst, det är 11 månader kvar. Men vem kan mästa sig med världens mest kompletta fotbollsspelare?

På tal om fotboll. En stjärna är född. Pato var namnet.

***

Och nu ska man skriva CV också. Jobb sökes. Vad gör man när man inte har kontakter, känningar eller dylikt? Jo, man söker ALLT! Därför kanske ni hittar mig på Green Cargo eller FiberWeb. Vad det nu är? Drömmen vore förstås (om man verkligen får drömma) att vikariera för Simon Bank. Då skulle jag kunna passa på att skriva att enda gången Zlatan är större än Ronaldo är när han ställer sig på vågen.

Lite mer realistiskt vore det väl att få jobba på NT. Chanserna ökade drastiskt när supertrevliga Mats Willner tog över som sportchef på tidningen istället för Mikael Sundgren. Det var den sistnämnde som satte uttrycket  "mejlsvarsidioti" på kartan! Annars, har någon något på G? Post a comment ;)

***

Det känns som att jag just nu skriver en Lars Anrell-krönika. En sådan där textmassa som handlar om ingenting alls, men som ändå publiceras.

***

Imorgon stundar en så kallad viktig träning igen. Tom Iversjö bara kan inte säga att det blir löpning, imorgon bara måste det bli fotboll igen! Young boys mot de mer rutinerade med Jussi Litmanen i täten.

***

Igår spelade Åby mot IBF i kvartsfinalen i DM, det blev seger för Åby vilket innebär att Henrik Lennermark och Svahn kommer vara jättenöjda när vi träffas imorgon bitti, äter frukost och diskuterar innebandy. 16 sidor coaching tror jag det var, bra jobbat "Lenny". 16 sidor!!!

För övrigt ska det bli kul att ställas mot Lenny i semifinalen. Åby Oilers - Finspång VIB.

***

På måndag är sista dagen för ansökningar av biljetter till fotbolls-EM. Chansen att man får ta del av sommarens idrottshöjdpunkt är minimal. Kanske att det är av ännu högre odds än att det blir fotboll imorgon :)

| Jimmy

---

Lillehammer, Norge 1994. Peter Forsberg kommer glidande från mittcirkeln. Pucken ligger tätt intill klubbladet. Han närmar sig den kanadensiska målvakten. Sedan lyfter han blicken en aning, tar ett skär till vänster. Corey Hirsch följer med. "Foppa" gör en sidledsdragning, Hirsch ligger ner, sedan lägger "Foppa" över pucken på backhandsidan. Resten är histora. Svensk idrottshistoria.

Lillehammer, Norge 2008. Danmark möter Tyskland. Det kunde lika gärna ha varit ett derby Danmark och Sverige emellan. Det var egentligen så nära det kunde bli. Ett blodigt öra och ett par missade straffar fällde ett för dagen mycket, mycket bra Sverige. Det var blod, svett - men inga tårar. Sverige visade att man åter är med i kampen om medaljerna. Och nu stundar ett OS-kval där Sverige bara SKA kvalificera sig för ett mästerskap man faktiskt aldrig vunnit.

***

På tal om annat. Får ge cred till Stefan Hedlund som via sin eminenta blogg (www.metrobloggen.se/heda) "gjorde reklam" för min. Läsarna ökade drastiskt.

***

Sverige förlorade med två bollar. Låg under med en när det återstod 14 sekunder. Sverige tappade en-två bollar när Kim Andersson tvingades utgå när blodet från örat började forsa. En fantastisk inställning från Kim som vräkte sig fram, tacklades ner. Reste sig. Vägrade att byta. Tvingades till det. Grämde sig något oerhört. Kom in igen, men hittade aldrig tillbaka till det där riktiga flytet.

Han hade heller inte lyckan med sig med straffarna idag heller. Precis som flera andra svenskar. Lundström hängde två tror jag, men missade den avgörande.

***

För att vinna krävs att man har marginalerna på sin sida. Det hade inte Sverige till fullo. Tyskland spelade enormt bra, inget att hymla om. Målvaktsmatchen vann Tyskland, det betydde mycket. Dock gjorde Beutler ett fenomenalt inhopp i inledningen och Tomas Svensson ett lika fantastiskt i slutminuterna.

När man sammanfattar EM är det ändå med ett smil på läpparna. Sverige visade sin klass och kapacitet. Frankrike och Tyskland var numret större. Jag tror de spelar final, och jag tror att Frankrike kommer att vinna.

Lagkaptenen Kim Andersson är i mina ögon Sveriges främsta spelare i turneringen. Idag var han bedårande. Övriga som bör nämnas är Tomas Svensson och Magnus Jernemyr. Nära inpå är Dalibor Doder och Marcus Ahlm. Positiva överaskningar var även Oscar Carlén och Jan Lennartsson.

Over and out. EM är över.

***

På tal om annat ska jag tänka ut något listigt för att få in mer uttrymme för Finspång VIB i bloggen, vilket önskas av Coach Tom!

Kajsa Varis åter dopad. En gång alltid dopad. Inför noll-tolerans mot doping? Svar ja!

Foppa-hysterin är i full gång. Killen är klubblös men mer omskriven än Henrik Zetterberg...

Imorgon gör jag comeback på Lennys lektion. Blir förmodligen mycket snack kring lördagens derby mellan Åby och IBF. Henrik Lennermark, 38, eller Kim Karlsson, 18, vem vill man helst möta? Undertecknad gjorde en kort intervju med de båda idag. Resultatet ser ni på www.webnews.textalk.com/knugen och klickar vidare till "Derbyduellen".

Christian Vieri aktuell för EM-spel. Hallå, Inzaghi, Totti, Gilardino, Quagliarella, Iaquinta och Rossi måste väl alla vara bättre anfallare?

På tal om handboll, förvånande att drygt en fjärdedel av "befolkningen" är missnöjda med Sveriges insats i handbolls-EM...

***

Jag tycker fortfarande att vi förlorade chansen på en semifinalplats mot Ungern. En seger där med ett par bollar hade räckt. Nu blir det inget Lillehammer, inga nya straffar, inga nya räddningar, inga nya smällar och ingen ny idrottshistoria kommer att skrivas.

Jag vill bara en gång för alla poängtera hur ofantligt vacker Kim Anderssons passning till Marcus Ahlm var, just mot Ungern. Kim sökte sig in för ett skott, stötte på patrull, la över bollen i fel hand (dvs. högerhanden) slängde in en perfekt macka till Ahlm som satte bollen i mål. Magiskt.

För övrigt anser jag, precis som Peter Wennman, att Sebastian Larsson ska spela från start i EM.

Jag har ett annat ess i skjortärmen också, men mer om det en annan gång.

| Jimmy

---

Spanjoren hängde i luften, bollen susade fram. Det var knappast som ett fallande löv. Den levande väggen föll ut med handen och avstyrde skottet.. Allt på ett ögonblick, inte ens en sekund. Tomas Svensson assisterade Jonas Källman som, till skillnad från igår, inte gjorde något misstag. Sverige besegrade Spanien med uddamålet. Avgörandet kom med en sekund kvar av ödesmatchen. Någon vakade sannerligen över Källman en dag som denna.

Igår var Jonas Källman mannen som kunde ha givit Sverige en gyllene möjlighet att avancera till semifinalen, det blev inte så. Två raka frilägesmissar mot Ungern kunde ha blivit förödande, om nu inte Jan Lennartsson räddat den svenska hedern.

Det var en mycket bra analys av Johan Flinck i sportbladet idag. Han beskrev det på ett ungefär så här:
"Jan Lennartsson gladdes över en poäng, Kim Andersson grämde sig över en förlorad."...

***

Jag vet mycket väl att Lennartsson gav Sverige en poäng och att Källman på något sätt fick epiteten syndabock. Marcus Ahlms insats igår var lysande. Men det finns en spelare jag gärna höjer till skyarna: Kim Andersson! När experter, kommentatorer och övriga tyckare beskriver Kim är det allt som oftast det hårda skottet som nämns. Jag vill lyfta för hans enorma spelsinne. Doder är spelmotorn. Men Kim Andersson är något av ett unikum, jag försökte dra paralleller till någon annan spelare i vilket sport som helst. Jag finner ingen liknande. En Kim Källström med förbättrade egenskaper, kanske?

Hur långt räcker Kapten Kims manskap egentligen? De börjar minsann få mina tankar att rusa iväg en aning. Sverige är riktigt, riktigt bra just nu.

***

By the way, hur "B" känns det egentligen inte att ett EM-slutspel är avgörande för ett OS-slutspel? Liksom, tänkt om Sverige inte kvalificerar sig trots denna magnifika insats - so far. En förlust mot Tyskland imorgon kan rasera alla möjligheter. Huhu, det är ju i OS Sverige kommer vara med och slåss om medaljerna igen - på allvar. Det är i alla fall min åsikt.

Det är inget enkelt uppdrag Kim Andersson har framför sig. Första mästerskapet utan ledargestalter som Lövgren, Vranjes och Wislander. Istället tvingades den generation som då var ung ta tag i taktpinnen och producera. De gör det bra, men inte tillräckligt. Fyra missade straffar idag säger en del. Källmans missar igår likaså.

***

På tal om Källmans missar. Jag tror poängförlusten mot Ungern kan ha blivit förödande. Sverige har inget optimalt läge, Ungern och Tyskland kan lika gärna kliva förbi. OS kan rinna oss ur händerna. Å andra sidan revanscherade sig han idag. Jag tror inte det räcker. Någon borde ha vakat över Sverige under gårdagen.

Nu kan endast Kapten Kim rädda Källman och hans medspelare. Det är inte upp till Kim, men i matchen mot Tyskland med sju sekunder kvar. Domarens hand är uppsträckt, bollen passas i sidled. Jag tvekar på att Jonas Källman kommer skjuta, jag är garanterad på att Andersson åter kommer stå för det sista kastet, eller det näst sista.

Jo, det var förstås Kim Andersson som spelade fram Jan Lennartsson igår. Det var den levande väggen som spelade fram Källman idag.

***

På tal om Johan Flinck. Jag tror han har fel kring en sak. Sverige behöver Stefan Lövgren. Vad kommer egentligen hända om Tyskland spelar "fem-ett-försvar" precis som Ungern. Oscar Carlén kommer inte kunna efterträda Kim - än.

Då hade Lövgren varit bra att ha. Nu får man hoppas på att någon vakar över Källman.

***

För övrigt anser jag att jag var bedrövlig på träningen idag, trots det två mål och ett ass på matchspelet. Mycket underligt! (liksom, när man ändå är igång och "sågar"..)

För övrigt anser jag att sågningen av FVIB egentligen var en hyllning till det som en gång varit, idag ser det inte riktigt lika ljust, det kan vilken människa som helst inse. Men det är för den delen inget katastrof. Långt, långt ifrån.

För övrigt anser jag att Roy Keane's värvning av Phill Bardsley är betydligt bättre än värvningen av Rade Prica. Kul att han inte lämnade för FC Zürich i alla fall...

För övrigt anser jag att Djurgårdens överkörning mot Färjestad igår var bland det mäktigaste för säsongen i annars sömnig grundserie.

Och på tal om annat, min dator fungerar fortfarande inte.

För övrigt anser jag, precis som Peter Wennman, att Sebastian Larsson ska spela från start i EM!

***

Punkt slut, god natt.

| Jimmy Steget

---

På grund av strul med datorn har uppdateringar saknats under helgen...

***

En levande vägg, men trots allt ett fallande löv. Blir det Sveriges fall? Låt se.

Handbolls-EM rullar vidare. Sverige inledde på ett inte allt för imponerande sätt, men ändock en vinst. Tacka Tomas Svensson för det, killen avslutar matchen med en räddningsprocent på över 50% (är inte helt säker på faktan på grund av att statistiken skiljer sig i olika medier). Island vs Svensson. Roligt var att Kim Andersson kom igång i den andra halvleken.

Därefter en rejäl överkörning mot Frankrike. Herregud, vilket spel, vilket flyt. Frankrike vinner EM, jag är övetygad. Dock var det inte Karabatic jag imponerades mest av, snarare Thierry Omeyer. Målvakten som gjorde en "Svensson-match".

Slovakien kördes över på ett sätt jag inte sett Sverige spela handboll på sedan Bengans dagar... 41-25 eller något liknade. Jag blev för första gången imponerad, även om Slovakien inte kan anses som en världsnation. Nåja, Sverige är vidare med fyra poäng. Ett måste för fortsatt avancemang.

***

Imorgon möter Sverige - Spanien. Huhu, det blir en garanterad tuff batalj. Det kommer krävas en liknade match som mot Island av Tomas Svensson. Killen.., jag menar gubben fyller 40 år om ett par veckor. En av vår tids allra bästa. Dan Beutler avlastar honom på ett mycket bra sätt. Sverige har en riktigt bra målvaktsuppsättning. Men redan ikväll väntar Ungern. Räcker Sveriges målvaktsspel? Jag tvivlar.

Vad har vi mer då, egentligen? Jo, vi har en suverän Marcus Ahlm på linjen, en rutinerad Johan Petersson på högerkanten, orädda Jonas Källman på vänsterkanten, Vranjes-kopian Dalibor Doder som spelmotor och bredvid sig finns hårdskjutande Kim Andersson och meriterade Martin Boquist. Stora namn, men jag tror inte att det räcker.

I mina ögon har det endast varit Kim som presterat och inte blandat och gett som de övriga. Något svag mot Slovakien i första halvlek, något oturlig i och med ett par ribbträffar. Kim är trots allt Sveriges riktiga superstjärna. Det hade krävts en till.

***

Sveriges, i mina ögon, främsta niometersspelare genom tiderna Stefan Lövgren är fortfarande aktiv på högsta nivå. Tyvärr gjorde han en Henke Larsson och tackade nej till EM. Övertalningskampanjer har inte gett vika - "Lövets" beslut står fast. "Jag kommer om någon skadar sig...", säger Lövgren.

Kanske är Sveriges enda chans till en medalj att Tobias Karlsson eller redan nämnda Boquist skadar sig? Kanske. Boquist är fenomenal - men lika ofta raka motsatsen. Lövgren är en vinnare, en lagkapten och ett föredöme. Han skulle, precis som Karabatic, kunna leda Sverige till medaljerna. Nu blir det inte så.

Sorry Sverige, Även om Ungern besegras ikväll, segrar Spanien imorgon. Sedan är EM-festen förmodligen över.

***

Sverige har en levande vägg i Tomas Svensson, men likaså ett fallande löv. Det kommer blåsa hårt ikväll, det kan bli storm. Ungern kan blåsa bort Sveriges chanser ikväll. "Lövet" har redan blåst bort. Jag hoppas Tomas Svensson är, precis som han verkar, gjord av stål och kan stå emot en stormvind då och då.

Det kan rädda Sverige - 24 timmar eller så.

| Jimmy

---

Med ett hjärta pulserande i en högst onormal takt, en våt panna full av svett och med händerna sådär lagom placerade över ögonen, så att man snabbt kunde täcka för dem när seriemördaren skulle avlossa sitt skott. Jo, det var väl ungefär så man reagerade när man som liten grabbb började se skräckfilmer. Jag minns inte exakt. Men jag minns att känslan var likvärdig den känsla som drabbade mig, och säkerligen mång andra, när det svenska handbollslandslaget stod öga mot öga mot de ryska jättarna i VM i Egypten 1999.

Det var då, i finalspelet, jag har mina riktigt klara minnen från handbollslandslagets framgångssaga. Den sagan som Bengt Johansson skrev till sanning. Och detta inte i sand, utan i sten. "Bengan" var mannen som lyckades göra handbollen större än fotbollen och ishockeyn. För vem var egentligen inte villig att se ett svenskt handbollslandslag på tv-apparaten? Det var på något sett helt magiska ögonblick, åren 1990-2002. Det var de åren som Sverige så ofantligt dominerade handbollsvärlden. Under dessa åren lyckades lilla Sverige samla ihop två VM-brons, två VM-silver, två VM-guld, tre OS-silver och tre EM-guld. Meriterna är unika. Handbollslandslaget tog häpnandsveckande 12 medaljer under dessa 13 år. EM 1996 blev det enda nederlaget - där blev Sverige fyra. Denna statistik är otrolig, endast innebandylandslaget kan mäkta med bättre statistik (100% guld..).

***

Var det så konstigt då? Oavsett vad man har för spelarmaterial är det ett magnifikt facit. Men spelarna som representerat blåguld under tiden är förstås som att placera in Brolin, Dahlin, Henke, Ibra, Hamrin och Gre-no-li i samma landslag. Peter Gentzel, Tomas Svensson, Ola Lindgren, Staffan Olsson, Ljubomir Vranjes, Pierre Thorsson, Magnus Wislander, Stefan Lövgren, Johan Petersson och Magnus Andersson. Bara för att nämna några!

Idag heter stjärnorna Marcus Ahlm, Jonas Larhom, Jonas Källman, Dalibor Doder och Kim Andersson. Rutinerade spelare som Tomas Svensson, Johan Peterson och Martin Boquist finns trots allt fortfarande till hands. Det känns som att Sverige har en riktigt bra truppp. Åtminstone bland de namn som ställer upp för line-up. Men för att Sverige ska besegra Island ikväll kommer det ändå krävas en bragd, det kommer krävas att Källman plockar bort Olafur Stefansson för ett svenskt avancemang. Riktigt så hård är konkurrensen idag.

En förlust mot Island innebär att Sverige, med en på förhand ganska given förlust mot Frankrike och ganska given seger mot Slovakien, inte kommer ha en chans att nå någon semifinal. En vinst ikväll ger dock ultimatumet en annan sida och plötsligt är Sverige i semifinal vid en likartad succé i gruppspelsfas två. När fyra lag återstår, ja då kan allt hända. Kanske blir segern mot Island ikväll något som i slutändan resulterar i en medaljpeng. Likaså kan hela EM-festen ta slut ikväll och Ingemar Linnéll kan plocka ut champagnen från kylningen. Oddsen på att Sverige tar sin första medalj sedan 2002 är minimala. Oddsen på att Sverige ens kommer bli spännande att skåda längre fram i januari månad är ytterst små - de med.

***

Men man kan alltid drömma. En match från medaljerna. Lite så är det. I mina ögon har ett svenskt landslag aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av ett lyckorus som svensk handboll är idag. Det kommer krävas nya förebilder för unga idrottare. Det finns inget intresse för tio-åriga grabbar att se Kiel eller Ciudad Real. De tittar på Real Madrid och Barcelona. De njuter av Ronaldinho och Robinhos konster. Sverige kommer inte avancera till OS vid en eventuell förlust ikväll. Lite så är det. Jag är rädd för att EM-segern 2002 kan vara den sista på mycktet, mycket länge. Jag är ingen expert, men jag tror inte återväxten är speciellt bred. Ett EM-guld skulle förstås ändra på allt och visa den andra sidan av samma mynt.

Men om jag skulle få vara en drömmare ikväll så önskar jag att Marcus Ahlm leder denna generationen till ett medaljregn. Jag vill känna den där nervositeten som jag gjorde för snart 10 år sedan. Den där magiska aftonen när Stefan Lövgren kastade in 25-24 bakom en maktlös Sergey Lavrov. Rätta mig om jag har fel.

Tyvärr tror jag inte att drömmen besannas. Dags att lägga proteindrycken på kylning istället, för Sverige kommer behöva en rejäl dos medicin som lindrar en förhoppningsvis inte allt för lång återhämtning.

---

Det var på något sätt ganska oväntat. Ändå inte. Man har liksom vant sig vid att Lars Lagerbäck jämt och ständigt kommer hålla fast vid sina gamla stöttespelare. Dem där lirarna som alltid kan gå in i en landskamp, göra sitt och åka hem med en svag trea i sportbladets matchreferat. Det spelar ingen riktig roll om det är Lichtenstein eller Brasilien vi möter. Jag talar om Daniel Andersson, Niclas Alexandersson, Anders Svensson, Andreas Johansson och Rade Prica. Det är knappast spelare vi vinner matcher med.

Varför jag just nämner dessa namn är för att Robbie Lauler (Robert Laul) bloggade på Sportbladet och idag stolt (ja, som vanligt) meddelade att dessa spelare med all sannolikhet spelar från start i söndagens möte med USA.

***

Januariturnén som Sverige tradionellt gör varje år handlar i grund och botten om att låta spelare som annars inte representerar blågult få chansen. Detta på grund av att inga proffesionella spelare är tillgängliga. Det var just så Behrang Safari och Fredrik Stoor imponerade mot Costa Rica - eftersom de fick chansen.

Tydligen är inte Lagerbäck allt för säker på var han har sina "stjärnor" just nu, eller? Varför låter han inte Wernbloom vikariera på det defensiva mittfältet, eller Chanko i och med att han ändå är uttagen? Eller varför får inte Wernbloom och Oremo chansen på topp - tillsammans? Varför får inte Safari förnyat förtroende istället för en högerfotad Stoor på vänsterkanten? Varför får inte broder Elm chansen när han ändå rest jorden runt? Lagerbäck är en knepig man. Om han är klok det vetifan. Duktig på att föra oss till mästerskap, det är han allt. Men väl där har han alltid problem. Det beror på att Lars inte lyckats forma ett tillräckligt bra landslag. Det är inte speciellt många spelare i landslaget som kan skicka oss vidare i en turnering. Ibra, Ljungberg, Elmander.. En spelare som inte nätat på två år, en som ständigt är skadad och en som aldrig deltagit i ett stort mästerskap. Jag ryser nästan, och definitivt inte av välbehag. EM kan bli det sista stora mästerskapet på många, många år.

***

Om nu Lagerbäck åter vill testa säkra kort som redan nämnda Andersson, Alexandersson, Johansson, Svensson och Prica. Varför reser han då jorden runt? Vore det inte rent ekonomiskt smartare att se en videofilm framför tv:n, Lagerbäck? Kanske Lagervbäck inte är så klok trots allt.. Eller är det helt enkelt så att de offensiva platserna redan är bokade till EM? Kanske det. Kanske är det bara de defensiva delarna där det fortfarande finns konkurrens.

***

Mikael Nilsson, Daniel Majstorovic och Fredrik Stenman eller Fredrik Stoor, Mattias Bjärsmyr och Behrang Safari? Konkurrens är ordet, i min mening. Men i och med att de offensivare delarna verkar mer svårflörtade känns det som att de givna korten lika gärna kan balanseras med unga, hungriga spelare med betoning för "se och lär".

Varken Ljungberg, Allbäck eller Svensson kommer följa med till VM i Sydafrika. Det finns säkert fler. Är det inte lämpligare att låta unga förmågor följa med - redan nu? Det känns som det i alla fall.

***

Nu verkar det istället som Lagerbäck lurar skattebetalarna på pengar, åker jorden runt, njuter av Daniel Anderssons sidledspassningar och gassar i solen. Jag förstår att han har roligt, den där Lars. Men vore det inte enklare att se en inspelad film från 2007. Titeln? Malmö FF - IFK Göteborg. Detta istället för att släppa ut tonvis med avgaser i och med en flygresa, som ändå inte behöver genomföras...

I "januariturnén" är det viktigaste inte att vinna, utan att delta. Det är i alla fall min åsikt.

| Jimmy

---

14 januari, 22.30. Det var då som det svenska folket gav sin yttersta kärleksförklaring till bollgeniet Zlatan Ibrahimovic. Då avslöjade nämligen Prins Carl Philip att Zlatan röstats fram till årets jerringprisvinnare. Sedan tidigare hade han även mottagit priset som årets manliga idrottare.

Jag kan inte annat än medge att Zlatan numer får titulera sig som en av världens bästa. Han är långt ifrån bäst. Men han håller en oerhörd standard, match efter match. Det sista, slutgiltiga beskedet som kan skicka Zlatan till stjärnorna är att målen börjar trilla in i landslaget. Det kommer en utomordentlig möjlighet i EM i sommar.

***

Zlatan segrade över många stora namn en kväll som denna. Susanna Kallur, friidrott, Anja Pärson, alpint, Carolina Klüft, friidrott, Mattias Ekström, bilsport, Nicklas Lidström, ishockey och Therese Alshammar, simning, fick alla se sig besegrade av Inter-stjärnan. Det är många stora namn. Förmodligen hade var och en av dessa individer varit värda ett pris. Men om jag ska vara helt ärlig var det i mina ögon Nicklas Lidström, Sanna Kallur och Anja Pärson som utöver vinnaren, Zlatan himself, med all rätt skulle kunna titulera sig som jerringprisvinnare. Låt se.

Susanna Kallur: Friidrottsvärldens snabbaste häcklöperska. Bara en touch från Michelle Perry hindrade stackars Sanna från att knipa VM-guldet. Revanschen kom i de avslutande Golden League-tävlingarna där Kallur såg till att rasera Perrys chanser till miljonerna. Oavsett vad hon presterade därefter så var det tårarna efter finalen i Osaka som fångade en hel publik men också en hel nation. Det var där Sanna Kallur vann folkets hjärtan!

Nicklas Lidström: Han är så hyllad i USA att jag skulle kunna skriva i dagar för att beskriva hur stor "Lidas" är i Nordamerika. Nyligen blev han utsedd till NHL:s främsta Europé genom tiderna. Detta gör honom alltså större än Börje Salming, Peter Forsberg och Mats Sundin. Till att börja med. Det skulle, om man ser mellan fingrarna, betyda att amerikanerna anser "Lidas" vara den främsta spelaren genom tiderna utanför Nordamerika. Det säger en del. Även om jag i med- och motvind alltid kommer rösta på "Foppa". Lägg därtill att Lidström var mannen som avgjorde OS-finalen mot Finland av ett av de hårdaste skotten som någonsin avfyrats. Men såvida Lidas inte anordnar personliga föreläsningar kommer ingen svensk förstå hur bra Lidström egentligen är och jag är mycket säker på att backklippan från Detroit Red Wings aldrig kommer få mottaga något pris på Idrottsgalan heller. Dessutom är han ju aldrig där...

Anja Pärson: Hade det inte varit för utmärkelsen i Svenska dagbladets bragdguld så hade Anja, utan tvekan, varit Idrottsgalans okrönkte drottning. Anja Pärson kom till VM i Åre med ett självförtroende som motsvarar Zlatans motsats, var uträknad av en hel nation och inte minst av sina motståndare. När VM väl inleddes fick pappa Anders stå än mer nervös i backen än vanligtvis - men samtidigt mer stolt än någon tidigare gång. Anja Pärson krossade världseliten och tog fem medaljer, varav tre guld. Det finns ingen och jag menar INGEN som kan mäta sig med Anja Pärsons säsong.

Jag säger som Zlatan:
"Det är förmodligen mycket större att vinna VM-guld än att vinna Scudetton."

Visst fan är det så!

***

Det självklara valet? Om man ska följa instruktionerna som priset egentligen delas ut för så är det förstås för att utnämna den person som gjort den främsta idrottsprestationen under året som gått. Då är Anja Pärson mitt självklara val. Men i och med att Anja fick Bragdguldet ansåg publiken att någon annan skulle få det andra priset. Det är lätt att tänka så, men varför gör man det egentligen?

Varför får inte den främsta idrottaren det främsta priset? Är utmärkelserna för lika?
Magdalena Forsberg fick jerringpriset fyra gånger, bragdguldet noll. Det tycket jag är oerhört märkligt. Men låt säga att "Magda" fått Bragdguldet 1997, 1998, 2000 eller 2001. Hade hon då fått jerringpriset? Jag tror inte det, faktiskt.

Utmärkelserna är för lika. Gör Radiosportens pris till en tradition, gärna det. Kom inte säg att det är skilnad på "bragd" och "prestation". Anja gjorde en bragd, sure. Men lika fan gjorde hon årets främsta prestation, dvs. årets främsta idrottare. Inget snack.

Ibrakadabra, trolla bort Zlatans pris. Sure, den säsong han gör i Inter är magnifik, inget snack. Men det Anja gör i Åre kommer ingen svensk alpin utförsåkare någonsin att kunna upprepa. Det gör att Anja aldrig någon gång ska få jerringpriset - rent logiskt - för hon kommer aldrig kunna nå upp till samma standard igen.

Ändra jerringprisets syfte, annars blir det bara löljligt. Folkets val, jovisst. Men liksom, hur stor är möjligheten att Lidström skulle kunna besegra Zlatan? Typ, 0,260 000 procent.

***

På tal om 260 000. Det var på förhand ganska självklart att Ibra skulle trollbinda publiken ikväll. Enligt Sportbladets nyhet på nätet hade en ännu okänd källa finansierat Zlatan Ibrahimovic flygkostnader från Italien, Milano och Sverige, Stockholm. Enligt dessa källor var Ibra influget med ett privat jetplan - för 260 000 kr. Det kändes därför inte lika spännande som Peter Settman tyckte i TV. Liksom, hur stor skandal hade det egentligen varit om inte jerringprisvinnaren var där på plats när priset skulle delas ut. Kanske var den okända källan SVT...

Nåja, det var ju publiken som röstade och allting kunde hända. Utom att Lidström och Pärson skulle få priset. Och Kallur fick ju priset förra året.. Det blev, i mina ögon, aldrig någon riktig match för Zlatan. Ungefär som att slå en tunnel på Maximillan...

***

Men jag är inte bitter, jag unnar givetvis Zlatan sitt pris. Men på något sätt känns det fel.

***

Och hör och häpna. Carolina Klüft fick pris för "Årets prestation". Vänta nu, prestation, bragd, årets främsta.. är det inte samma sak - alla tre? Snälla, trolla bort Zlatans och "Carros" pris.

Anja är trots allt idrottsgalans stora drottning - oavsett vilket namn prinsen av Sverige ropar upp.

| Jimmy - innebandyns egen Edgar Davids

---

Märkligt att det blogginlägg som hade minst nationellt/internationellt samband hittills fått flest läsare. Kanske slår det stort med en lokal händelse? Nåja, åter över till en internationella scenen.

***

Igår kl. 23.15 lokal tid spelade det svenska fotbollslandslaget sin första landskamp 2008. Costa Rica stod för motståndet på en omtalad konstgräsplan kallad Estadio Ricardo Saprissa i San José. Ja, San José i Costa Rica, på västkusten verkar man minsann var USA-influerat. Nåja, de skulle få upprättelse.

För övrigt anser jag att det får vara slutsnackat gällande det missade planet nu. Skönt att se var Samuel Holméns komiska kommentar till Olof Lundh. Apropå Lundhs fråga om det missade planet svarade Holmén:

"Även den bästa kan göra misstag. Jag har hört att någon fått sin dator stulen också.."

Igår var Holmén inte sen att skratta bort händelsen igen - i direkt-TV. Jag förstår att han var på gott humör, Boråssonen...

***

Första 20 minuterna var trevande, Costa Rica trillade boll, Centeno var grym och Solís magnifik. Publiken och lagkamraterna hyllade också Paulo Wanchope som igår avslutade sin fotbollskarriär, och bara var en studsande passning från att bli målskytt i avskedet. När Wanchope byttes ut i den 30onde minuten blev blågult desto vassare. Att inte Rade Prica lyckades toffla in 1-0 efter Fredrik Stoors eminenta framspelning är ett mysterium. Och denna man har varit bofast i landslaget lika länge som Sidleds-Daniel. Det säger det mesta om Lars Lagerbäck.

Costaricanerna skrattade gott åt Pricas misstag. Ett hånskratt gjorde sig tydligt hörd över arenan. Det kanske var gräset, Rade? Det omtalade konstgräset.

Nåja, sådant har man i Borås också. Samuel Holmén visade prov på en fruktansvärd inställning och låg bakom det mesta. Han är ju van med gräset... Ishizakis framspelning i första halvlek, en djup innerskruvad crossboll, var vacker att skåda. Sorgligt nog lyckades målvakten rädda Holméns skott på ett imponerande sätt. Tyvärr var det svårt att veta vem som låg bakom de flesta av de övriga målchanserna. Producenten verkade ha druckit en back Costaricansk öl, eller en liter Whiskey kanske.

"Och nu är det farligt igen", skrek Ola Wenström. Då vevade producenten fortfarande repriser på Johan Wilands simpla "räddning" när han ånyo plockade ner ett inlägg. För tredje gången! Ur tre olika vinklar! Kom igen, nyktra till...

Jag hånskrattade, jag med!

***

Den andra halvleken präglades av Behrang Safaris magnifika inlägg (det var faktiskt Edman-klass på det, mot Bulgarien 2004) och glöm heller inte Samuel Holméns läckra volleyskott - med fel fot! 1-0!

För övrigt anser jag bytena av Niclas Alexandersson och Daniel Andersson är helt obefogade. Liksom, Alex gjorde sin 100e landskamp för några månader sedan. Vet inte Lagerbäck hans kapacitet? Då är det något som är fel. Och hade det inte varit bättre att testa Pontus Wernbloom på det defensiva mittfältet istället för Sidleds-Daniel? Vi vet att Daniel kan gå in i vilken landskamp som helst och inte göra bort sig (okej, mot Spanien var måttet rågat - men vem var inte dålig?) men vad tjänar svensk fotboll på att honom på bänken i EM? Det måste vara betydligt bättre med en ung lirare som kan vara med för att se och lära. Skulle Linderoth tvingas byta finns alltid Anders Svensson till hands. Förresten, var han med igår..?

***

Safari missade flyget, Wiland missade flyget, Holmén missade flyget, Ishizaki missade flyget. Men vänta, samtliga gjorde en helt klart godkänd insats. Kanske han dem med lite extra taktiksnack med Roland på flyget. Flyget till San José. I Costa Rica! Nåja, nog om det. Men Anders då, en annan Elfsborgare? Kom han med planet.. jo jag tror det.

***

På tal om Roland. Ola Wenström undrade vem han tyckt gjort störts intryck.

"Inhopparna Rönningberg och Larsson", svarade Roland. Ehh...?

Tur han inte frågade Lars i alla fall. Då hade det väl låtat så här:

"Daniel Andersson gör en stabil insats på mitten och Alexandersson visade att han varit med förr"...

Jo, visst. Men det är väl det som är tjusningen med "januari-turnén"; att man inte varit med förr?

***

Förresten, varför var Louay Chanko uttagen? Minns när jag såg DIF - Elfsborg på Råsunda i början på 2000-talet. Chanko var vänsterforward i ett tremannaanfall. Han var duktig, en riktig lirare. Men det var väl i så fall DÅ han skulle fåt testa på landslagsspel? Men nu, 28 år gammal, då får han chansen. Och så satt Pontus Wernbloom, 2007 års bästa mittfältare (jo, jag vet att han spelade anfallare också, men i grund och botten är han en defensiv mittfältare) i Allsvenskan, på bänken! Verkligen obefogat!

***

Tiden är inne för ris och ros...

5 - Exceptionellt bra
4 - Mycket bra
3 - Bra
2 - Godkänd
1 - Underkänd

Johan Wiland - Stabil insats, duktig i luftrummet, bra med fötterna, dock inte speciellt mycket att göra, kunde varit tydligare innan Sleymans rensning. 2.

Fredrik Stoor - Rolig att beskåda, modern ytterback, stabil defensivt, borde fått med sig en assist, fint passningsspel, debuterade med ett stort lugn. 4.

Mattias Bjärsmyr - Problem i inledningen, spelade upp sig, visade prov på ett solit mittbacksspel därefter, drog även på sig lagkaptensbindeln efter paus. 3.

Suleman Sleyman - Spelade, precis som mittbackskollegan, upp sig. Missade grovt vid en rensning vilket kunde att ha gett utdelning för Costa Rica, helt okej insats ändå. 2.

Behrang Safari - En naturlig vänsterfot, en modern ytterback, enormt passningsskicklig, framspelningen till målet var suveränt, defensivt stabil, en av planens bästa. 4.

Louay Chanko - Virrig första 20, kom aldrig riktigt in i matchen, kan mer än så här, gjorde dock inte bort sig på något sätt. 2.

Stefan Ishizaki - Visade prov på varför han gång på gång är en av Allsvenskans främsta assistmakare, Blågults egen Beckham, en bra match men jag tror det finns mer att ta av. 3.

Samuel Holmén - Man of the match! Var den spelare som fick Sveriges negativa inledning att byta skepnad. Skapade fler målchanser än anfallasparet - tillsammans! Fick tecknet V att ändra bet ydelse. Han ville, han vågade och han värderade. Och så vann han matchen åt Sverige. 4.

Anders Svensson - Visade prov på rutin ett par gånger, genom att lösa situationer på ett klokt vis. I övrigt inte särskilt imponerande, trots att han var planens klart lysande stjärna. I meritlistan. Spelade dock bara 45 minuter.. Är en spelare som gjort sitt, men å andra sidan är han fortfarande en Lagerbäck-favorit. Och JA, han var med på planen, även om det var svårt att lägga märke till det. 2.

Dusan Djuric - Hade höga förväntningar på bolltrollaren. Gjorde en skaplig match, men var underlägsen Holmén. Visade dock prov på mognad i spelet och var vid flera tillfällen klok i sitt värderande. Är inte den optimala anfallaren, hade nog trivts bättre på Anders Svenssons position. 3.

Rade Prica - Osynlig matchen igenom. Enda gången han visade sig var när han missade det öppna målet. Publiken skrattade åt Rade som också blev utbytt. Hade en otacksam roll på topp där bollarna knappast var mycket att jobba med. Prica kan mer än så här, och har mycket att bevisa för att knipa en plats i min EM-trupp. 1.

***

Inhoppare i matchen var Oskar Rönningberg, Peter Larsson, Daniel Andersson, Andreas Dahl, Niclas Alexandersson och Johan Oremo. Mest speltid av dessa fick Andreas Dahl. Denne var tämligen osynlig och verkar ha inspirerats av Anders Svensson. Ingen av de övriga spelarna lirade mer än 22 minuter vilket är för lite tid för att betygsättas.

Andras Dahl får dock en svag 2.

***

Vilka spelare steg i kurs hos mig och finns för tillfället uttagna i min preliminära 23-mannatrupp till EM då?
Jo, Wiland, Safari och Holmén.

Prica, Andersson och Fredrik Stenman har fått ge vika.

Stoor, Djuric, Bjärsmyr, Ishizaki och Oremo har fortfarande chansen men behöver visa mer. Wernbloom och Elm får förhoppningsvis visa sitt register mot USA. Kanske stiger oddsen då?

***

På tal om en lokal nyhet. Kul att åtminstone ett innebandylag från Östergötland kan bjuda på skönkonst i division 1. Se och njut på KFUM Linköpings lagkapten Jocke Karlsson. Själv blev jag nyligen uppmanad av Martin att göra en liknande straff, får väl se om det blir någon straffläggning på träningen idag... ha ha

http://www.youtube.com/watch?v=kuBmMlpPSOE&eurl=http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.614963

***

En onykter producent, en skelögd Rade Prica och ett Sverige som tog revansch på Hernán Medford i en träningsmatch efter 17 år. Jag skrattar åt elendet. Nåja, skönt att det finns människor som Samuel Holmén i alla fall.

| Jimmy

---

Det var 1102 åskådare i Aluceum - Finspångs fort - den där kvällen för snart två år sedan. En vårkväll 2006. En fanatisk hemmapublik var fullständigt exaalterad och Aluceum kokade av stämning. På planen krigade 10 spelare i stil med Ridley Scotts regisserade krigsfilmer. Där och då, söndagen den 4 april när Jimmy Gustafssons tre poäng inte räckte till för Anwar Samulessons mannar förlorade laget en hel del - både då och på sikt. Där och då kan ha varit den sista gången det verkligen kokade av stämning i Aluceum. SIBF-sjukan kan mycket väl ha varit FVIB:s fall. Vårat fall.

***

Den inte insatte undrar förstås vad SIBF-sjukan bär för betydelse. Jo, med undantag för den här säsongen har vinnaren av division 1 tvingats kvala sig upp till elitserien. Svårigheterna har varit många och allt som oftast har Elitserielagen (numera Superligalagen) klarat sig kvar i högstadivisionen. För division 1-lagen har säsongerna därefter kantats av problem och många gånger har spelarmaterialet tunnats ut och stjärnstatusen minskat. Det har slutligen medfört ett fritt fall där de forna serievinnarna inte lyckats hitta tillbaka till det som en gång var en fruktad maskin. Där är Finspång VIB nu.

***

Finspång VIB har, sedan klubben bildades 1990, avancerat i seriesystemet och haft förmånen att spela i Elitserien under flera år, innehaft spelare som Jonathan Kronstrand, Jussi Heikkinen, Peter Sjögren, Andreas Ahlqvist, Jimmy Gustafsson och Kalle Ramlöv. Spelare med hög status, flera av dessa med A-landskamper och till och med VM-guld. Idag är det andra tider, även om klubben fortfarande har Elitseriemeriterade spelare till godo i form av t. ex. Anders Engberg, Andreas Källbom, Pontus Kvarnström och Fredrik "Tuppen" Johansson. Dessutom finns fantommålvakten Jussi Heikkinen, med flera SM-guld i Finland, VM-medaljer och utmärkelser som Finlands bästa målvakt på meritlistan, i Rågher Godin och Tom Iversjös trupp. Men mycket är inte så bra som det verkar.

Om den 4 april var ett avgörande datum i FVIB:s historia, var den 27 november 2006 likaså. På förmiddagen informerade Finspång Vallonbygden Innebandy att tränaren som tog laget till Elitseriekvalet 2006 var avskedad. Finspång sparkade Sveriges mest utbildade tränare. Glöm tränarutbildning steg ett, två och tre. Här snackar vi Olympisk utbildning - i Japan! Jag utnämner honom som en av världens absolut främsta innebandytränare. Där och då förlorade Finspång VIB sin mest kvalificerade och eminenta tränare i klubbens historia. Där och då blev Finspångs fall ett faktum. SIBF-sjukan bidrog starkt till att inte bara laget, utan hela föreningen fick sig en åktur i "Fritt fall". Delar av styrelsen hjälpte dock influensan på traven.

***

Därinnan hade styrelsen valt att tacka och bocka för klubbens talangutvecklande tränare som i mångt och mycket fick mig att brinna för innebandyn. Stefan Hedlund ledde U-laget mot stora framgångar i div. 4, tog det Juniorallsvenska laget oerhört nära en slutspelsplats, ledde lagets Juniorlag på ett kvalifikativt sätt, ledde Östergötlands distriktslag I SM och var även Anwar Samuelssons högra hand i Finspångs A-lag. Tack och adjö sa styrelsen. Enligt mina uppfattningar var "Heda" inte längre önskvärd inom Finspångs akademi. "Han tillför inget", är ett klassiskt citat som nått mina öron. Jag undrar ja vem som är önskvärd. Styrelsen eller Hedlund (det där var ingen subjektiv eller självironisk frågeställning, notera det)?

Därpå avgick styrelsens ordförande Larseric Ramlöv för rollen som sportchef. Nu har föreningen en ordförande som knappt vet vilken period vi spelar.. (ingen subjektiv eller ironisk mening, snarare fakta..).

***

Men när 2006/2007 år skulle inledas var i alla fall jag och många andra övertygade om att SIBF-sjukan minsann inte skulle påverka oss. Det var till Elitserien vi skulle, chansen fanns definitivt. Anwar Samuelsson körde slut på oss under sommarmånaderna och till starten på div. 1 skulle den sk. "röda zonen" vara passerad och formen skulle infinna sig - kanske när det väl gällde. Bättre tränad än så har jag aldrig varit, det kan jag lova! Tyvärr gick det inte som önskat och jag tror att strategin att "med-bättre-resurser-trots-något-nedtränade-kroppar-vinner-vi-ändå-strategin" ( kan man skriva så?) gick i stå redan i omgång tre. Därefter var tre månaders lång träning och totalt över 200 träningspass inte värda ett skvatt. Formen pekade spikrakt uppåt när julklapparna varit utdelade och påskharen kom på besök. Det var ju då, till kvalet, Anwar räknat med att den största formtoppen skulle infinna sig. Han vågade i alla fall försöka, men förlorade allt. Där och då, var allting över.

Lägg till att Henrik Johansson, Mathias Karlsson, Kenny Ekman och Gunnar Nilsson lämnade laget mitt under pågående säsong. Vid säsongens slut lämnade Jimmy Gustafsson, Kalle Ramlöv, Duong Ha, Elias Bard, Jani Muntila och Pelle Johansson den sjunkande skutan. Där och då förlorade Finspång enorma kvalitéer.

Glöm heller inte att flera styrelsemedlemmar tackade för sig i och med Anwar Samuelssons avskedan och att lagets materialare/lagledare Thomas Karlsson samt lagets fystränare/massör Christer Norwald även dem valde att kliva åt sidan i och med Anwars tomrum. Det säger en del om vilken person Samuelsson verkligen var.

***

Vad finns idag egentligen kvar av det Finspång som ställde sig på planen den 4 april och krigade för en poäng - vilket skulle leda till en Elitserieplats - ?

Rent materialmässigt en ordinarie femma ungefär. Därtill ett antal avbytare som nu blivit ordinare. Det är åtminstone en del, men allt runt omkring är som ett utsuddat blyertstreck, eller en trailer av Ridley Scott. Det liksom säger inte så mycket, det är inte så mycket och kan utåt sett misstolkas ganska så enkelt. Finspång är inget Elitserielag och man sköts således därefter. Som ett division 1-lag alltså, eller?

- Klubben tvingades ställa in en träning under julhelgen, och vid ett annat dök knappt en hel femma upp.
- På de ordinarie träningarna är laget knappat tre femmor, och vid samtliga träningspass måste spelare lånas in.
- Matchställen som anlände i somras är ännu inte tryckta.
- De värvade spelarna får tills vidare spela i någon annans spelares nummer/storlek osv.
- Värvingarna som gjordes i somras är av många åskådare obefogade.
- X säger till media att inga värvningar behöver göras tills nästa säsong, lager kommer ändå vara i Superligan inom två år (Jo, tjena!).

Dessutom finns det ett otal punkter jag inte ens kommer nämna, på grund av diverse skäl.

***

Ett samtal med Henrik Lennermark, aktiv inom Kungsgårdsgymnasiets innebandyverksamhet, en höstmorgon 2007 handlade om en tränares makt, vilka spelare som får chansen och varför de får det.

Det är alltid, oavsett tränare, de unga, orutinerade spelarna som anses som osäkra kort och därmed enkelt kan väljas bort. Spelare som skriker efter speltid, får det till sist. De som skriker för mycket åker ut med huvudet före. Men det mest intressanta, det är alltid nyförvärv som av tränaren varit önskvärda som får speltid oavsett vilken kvalitet spelaren visar sig hålla. Extra utmärkande är detta när spelaren i fråga är värvad från utlandet.. Det var avgörande i dagens drabbning mot IBK Handen i Aluceum. En drabbning som innebär att Finspång ligger nia i div. 1, fyra poäng över nedflyttningsstrecket. Tänk om den ödestigra matchen mot Balrog slutat 4-4 istället för 3-4 den där vårdagen 2006. Då hade FVIB kanske legat nia - i Superligan!

Och jag kan lova, Aluceum kokade inte ikväll. Det har den inte gjort på länge...

| Jimmy #89 - Stor och stark - inte alltid snabb (lite självironi - får jag lov att erkänna till sist)

Och imorgon gör jag comeback, i sann Jacob Olofsson-anda, med innebandyglasögon på!

---

Motståndaren såg utmattad ut. Tämligen chanslös. Publiken njöt till fullo. Segern kom närmare och närmare. Spelet var som taget ur instruktionsboken. När allt var över skrevs resultatet till 6-0. Om jag talar om tennisfenomenet Roger Federer? Nej, jag talar om Manchester United. Klubben som knockade Newcastle ikväll!

Det började lite småtrevande, precis som det den här säsongen har varit. Det har liksom aldrig innfunnit sig något extra över United, mer än att de vunnit. Allt som oftast rättvist. Denna gången skulle dock sluta på ett annorlunda sätt. När andra halvlek blåste igång dröjde det inte lång tid innan showen tog vid.

***

1-0 (48 min): Cristiano Ronaldo ordnar en frispark till United strax utanför straffområdet. Muren står alldeles för nära, men det gör inget. Ronaldo skjuter nämligen bollen UNDER muren och i mål. Ett likande mål Ronaldinho gjorde mot Werder Bremen en gång i tiden...

2-0 (55): Given slår en misslyckad utspark, Giggs snappar upp bollen i straffområdet och serverar Tévez som enkelt kan placera in bollen i det övergivna målet. Sedan firade han med Florencias napp i sin mun...

3-0 (70): En ofantligt vacker kombination i anfallet. Det slutar med att Tévez serverar Ronaldo med en hård passning ovanför marken. Nedtagningen är perfekt och avslutet distinkt.

4-0 (85): Efter ett massivt tryck kunde inte "Skatorna" stå emot. Wayne Rooneys bländande lobbpassning till Ferdinand är exceptionell, avslutet på volley från mittbacken likaså.

5-0 (87): Bollen rullar ut mot Ronaldo som får ett bra läge, skottfintar bort sin försvarare och överlistar Given med ett vänsterskott som styrs i mål.

6-0 (90): Ett inlägg från O'Shea på vänsterkanten skarvas via Nani's huvud fram till Tévez som stöter bollen i mål - ribba in.

Uppvisningen var över och publiken applåderade av välbehag!

***

Själv satt jag med en god vän på O'Learys och tittade på när United åter blev serieledare. Arsenal - Birmingham 1-1, ett par kalla, god mat och så allting kryddat med en uppvisning av guds nåde. Man brukar säga att de personer man inte vill möta, är extra farliga att möta i en mörk gränd. Jag skulle inte vilja möta Manchester United, oavsett om det var mörkt eller inte..

Jag skulle heller inte vilja möta Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro. Under mina år som United-supporter har jag desvärre inga minnen från Eric Cantona, men jag minns artister som Dennis Bergkamp och Thierry Henry. Jag skulle vilja påstå att Ronaldo är där nu. I samma klass. Visst måste han prestera under fler säsonger än en och en halv för att bli en lika stor spelare som Cantona. Men om ett par år är jag övertygad om att Ronaldos status är densamma. Portugisen har gjort 22 mål den här säsongen. Vem kan egentligen mäta sig med det? Inte Kaká i alla fall.

***

Arsenal - Birmingham beskådade jag innan Uniteds tillställning. Arsenal imponerade inledningsvis, fick en straff och gjorde mål. Allting verkade sig likt. Men så plötsligt vaknade Birmingham till liv och forcerade in 1-1. De blåkläddads enorma uppoffringar i slutet var vackert att se. Sebastian Larsson var lysande på sin vänsterbacksposition och Arsenal förlorade serieledningen. Knappast rättvist, medger jag.

Samtidigt som Arsenal inte lyckades att göra sin plikt föll ögonen på Londonderbyt mellan Chelsea och Tottenham. Jag hade höga förväntningar inför matchen men blev ganska besviken på standarden. Spurs var chanslöst ett för dagen starkt Chelsea. Detta trots att man saknade Terry, Lampard, Shevchenko och Drogba... Å andra sidan spelade Malouda från start och Anelka byttes in. Den sistnämnde var nära att göra mål i sin första bollkontakt. Wright-Phillips klackade bollen i bröstet på fransmannen som vände och sköt. En grym räddning från Spurs-keepern fick dock segerjublet att utebli. I slutskedet var han ånyo ytterst när att näta, men bollen träffade ribban.

***

Man of the day? Cristiano Ronaldo
Goal of the day? Juliano Belletti
Blooper of the day? Cesc Fabregas
Svensk of the day? Sebastian Larsson
Drink of the day? Stor stark

***

När 6-0-målet avslutade förnedringen på Drömmarnas Teater visades den forna United-hjälten Alan Smith ut, av för mig ännu okänd anledning. United-publiken visade dock sin respekt för Smithy och denne lämnade Old Trafford som en förlorare - men också med stående ovationer från sin före detta publik. Vackert. Lika vackert som Ronaldos frispark...

Och för tillfället känns United lika överlägset som Roger Federer. Jag tror ligaledningen kommer tillhöra den röda maskinen, ända fram till vår. Då vinner vi Premier League - för tionde gången!

| Jimmy

---

Igår gjorde Scottie Pippen entré i svensk basket. 2800 åskådare fick se honom sänka 21 poäng för sitt Sundsvall mot gästande Akropol. Det låter ganska komiskt, Pippen och Sundsvall. En dag som denna spelade Pippen med lirare som Alexander Wesby, Joakim Kjellbom och Pero Vasiljevic. Vad är egentligen det mot en het natt i Chicago och Michael Jordan?

***
Pippen hade säkert roligt, de 24 minuter han spelade. 21 poäng lyckades han alltså göra. Detta på ungefär lika många spelade minuter. Det är ett mycket bra facit av en stor spelare. Själv ansåg jag Pippens deltagande som positivt för svensk basket, i alla fall på förhand.

Jo, visst är det fantastiskt roligt att en före detta världsstjärna som Pippen kommer hit, livar upp stämningen och lockar publik. Intresset för basketen höjs avsevärt och plötsligt känns sporten som alltid kommit i skymundan någorlunda het. Pippen, med sex NBA-titlar i bagaget, blev lätt skadad och matchades sparsamt i matchens andra halva. Publiken lär ändå ha varit nöjd, ryktas det om.

MEN, Scottie Pippen är 42 år gammal. Han gjorde sin sista match i NBA för tre år sedan. Med det vill jag säga att Pippen inte bara visade att han fortfarande kan kasta bollen i korgen, utan även hur dålig svensk basket faktiskt är. Här kan en gammal gubbe, visserligen med NBA-erfarenheter, komma in och dominera i den högst belägna divisonen i Sverige. Pinsamt, tycker jag. I slutändan känns Scottie Pippens intåg som en stämpel på svensk baskets fiasko. Det ska inte gå. Pippen lirar 24 minuter, gör 21 poäng.

***

I samma veva gör exempelvis Norrköping Dolphins fixstjärna Gee Gervin 20 poäng i vinstmatchen mot Öresundskraft. Och han ska tillhöra en av de bättre spelarna i ligan. En av de bättre i Dolphins historia. Visst, han gör 20 poäng. Det är inte dåligt. Men Pippen, 42, gör fler. Och då är jag inne på listan på amerikanarna. Svenskarna då? Det är väl ändå deras liga? Svenska basketligan...

Jo, det tog sin tid att hitta dem bland poängmakarna. Till slut fann jag, hör och häpna, att fyra spelare med svensk nationalitet lyckades göra fler än 15 poäng. FYRA SPELARE! Det är verkligen fiasko, om något.

Håkan Larsson, 26 poäng - Plannja
Jim Nyström, 22 poäng - 08 Stockholm
Jonathan Skjöldebrand, 19 poäng - Södertälje
John Rosendahl, 16 poäng - Plannja

Alltid lika fenomenala Håkan Larsson var, tillsammans med Nyström, de enda svenskarna som mäktade med fler poäng än gamle Pippen. Det säger en hel del, både om Pippen och svensk basket.

***
Vart vill jag egentligen komma? Egentligen till Sundsvall för att beskåda ytterligare en match med Pippen - om det blir någon. Och såklart, svensk basket måste göra en större satsning där unga, duktiga spelare får spela på högsta nivå - tidigt!. Det kommer krävas om en svensk spelare någon gång ska få chansen att korsa atlanten. Det kanske kommer krävas mer fysik, precis som Scottie Pippen talade om. Det kanske kommer krävas att före detta stjärnor som Scottie Pippen och Magic Johnsson gör små tripper för att fördela sin kunskap till yngre förmågor, till tränare och till åskådare i publiken som har drömmar om NBA.

I Norrköping Dolphins fick både Fredrik Rauge, 19, och Anton Saks, 18, chansen idag. Det är ett framsteg, även om det inte var första gången de gjorde entré i Mässhallen. Resultatet? Fyra poäng var.

***

Men för att hamna i USA kommer det krävas något särartat. En svensk baskettalang har vi sett förr, men aldrig någonsin någon med något alldeles extra. Kanske vi en dag kommer få se svenskar skjuta som Scottie Pippen, slå magiska passningar som Magic Johnson och otroliga dunkar som Michael Jordan. Fast det lär dröja, ett sekel eller så...

Så när allt kommer omkring, vad är egentligen en het natt i Sundsvall Arena. Det är ju till Chicago jag vill åka.

| Jimmy

---

Friidrotts-VM i Athen. Greklands huvudstad, 1997. Det var där världen för första gången fick upp blicken för supersprintern Marion Lois Jones, 22. Det var sannerligen hennes stora genombrott. För turneringen gick alldeles briljant för flickan från Los Angeles. Änglastaden. När solen lagt sig över Athen och spelet var över var det fortfarande en idrottare det glimrade om. Marion Jones besegrade världseliten på favoritdistansen 100 meter och tog sin andra guldmedalj i stafetten, 4x400 meter. Atleten Jones hade slagit igenom.

Friidrotts-VM i Sevilla. Den södra spanska solkusten, Andalusien, 1999. Marion Jones gjorde ingen besviken. Det blev åter guld på 100 meter och hennes tredje VM-guld var ett faktum. Trots att Jones bara var 24 år, och förmodligen fortfarande hade ett par år kvar till toppform är dessa medaljer de enda den amerikanska drottningen innehar. Nederlaget stavas BALCO...

***

Solen stekte onekligen över Sidney. Fler än 100 000 åskådare hade intagit Harbour bridge vilket gjorde inramningen makalös. Nere på startlinjen stod 10 damer till hands. En av dem, en stor och stark amerikanska. Favorit till segern var hon. Det mörka håret var uppsatt. Magrutorna syntes tydligt i TV-monitorn. Hennes händer rättade i vanlig ordning till klädnaden. Hon gick ner på knä och lät händerna fästa vid löpbanan. Ögonen var fokusserade och ingenting runt omkring kunde störa henne. Varken publiken eller motståndarna. Marion Jones visst redan där att hon skulle vinna. Pang! Drygt 10 sekunder senare omfamade Jones den amerikanska flaggan som OS-guldmedaljör. Hennes vita tänder blottades och ett stort leende fångade publiken. Vi log nog alla ikapp. Mer eller mindre.

***

Ett par dagar senare hade Lady Marion tagit ytterligare fyra medaljer, varav två guld och två brons. Sommarspelets givna drottning, det var hon såklart! Ingen kunde mäta sig med Jones, varken i snabbhet, explosivitet eller styrka. En turnering som denna skulle hon säkert kunna ta sig an höjdhopp och leka sig över ribban. På 2.02. Det fanns en anledning till Marion Jones överlägsenhet. I slutet på 2007 erkände Jones att hon tagit förbjudna preparat.

***

Av någon anledning har Marion Jones alltid varit min personliga favorit i friidrott. På herrsidan har Michael Johnsson varit det. Har man rätt att känna sig sviken när en idol ljugit en mitt upp i ansiktet, gång på gång. När varje tävling man sett henne göra varit en bluff. Har man den rätten? Definitivt, tycker jag. Men på något sett var det ingen stor överaskning att Jones erkännande kom till sin rätt. Det var liksom så många rykten, så många troliga bevis att det till slut brast för Lady Marion. Jag vet inte om det låste sig i huvudet eller om erkännandet bara var ett bevis på hennes storhet. Ja, Marion Jones blev aldrig fälld för doping. Man kunde aldrig finna något positivt värde av förbjudna preparat i henns kropp. På sju år! Chansen borde vara minimal, men då kan man samtidigt undra hur många idrottare som egentligen har fuskat sig till framång, utan att det kommit till kännedom. Vi vet att många resultat från 80-talet är fusk. Men inga bevis. Vi har skyllt på för svag kännedom om doping. Nu vet vi "allt", ändå lyckades ingen spåra Lady Marion.

***

Jelena Isinbajeva, Veronica Campbell, Tyson Gay, Liu Xiang, Michelle Perry, Donald Thomas, Blanka Vlasic och Jeremy Wariner. Är dessa också exempel på dopade friidrottare? Vem vet egentligen. Om inte ens provresultaten kan bevisa fusk eller framgång.

***

På något sätt känns det fel när Marion Jones fråntagits sina medaljer, från OS i Sidney fram till idag. Gulden från Sevilla och Athen är de enda hon har kvar. Dessutom står det idag klart att Marion Jones ska straffas med fängelse i sex månader för att hon ljugit, inte bara för sitt land, sina fans och mig, för FBI. Utöver detta är Jones tvungen att betala tillbaka alla prispengar från det att hennes dopingkarriär inleddes, någon gång innan OS 2000 samt återlämna sina medaljer.

***

Jones bröt ihop i gråt när domen fastlades. Jag förstår henne. Och jag sörjer med henne.

***

I och med att hennes medaljer ska lämnas tillbaka, så kommer guldet och bronset ges till någon annan. Men när OS-guldet skulle delas ut till tvåan uppstod problem. Katerina Thanou har ju också haft samröre med doping. Vem ska då få medaljen? En annan dopad kanske? Nej, det är parodi. Eller ska loppets trea, fyra och femma få dela på medajerna? Det är också parodi.

Har man vunnit ett guld och ingen lyckats bevisa sin skuld. Då borde guldet behållas. Marion erkände, men för guds skulle överlämna inte medaljen.

***

Doping är idrottens största problem. Ännu större en makt och pengar. Nolltolerans mot doping är det enda rätta i min mening. Dopad en gång, alltid dopad. Två års avstängning. Vad är det? Ge dem 20 åtminstone.

***

Jag är inte säker, men allvarligt talat. Har någon idrottare straffats hårdare än Marion Jones? Inte vad jag vet i alla fall. Och hon blev inte ens fälld. Hon erkände - frivilligt.

***

Oavsett vad jag har för åsikter om dopade och fuskare rent generellt. Marion Jones tog idrotten ett steg närmare verkligheten. Hon sprang ifrån IOK gång efter gång, men erkände sitt fusk. Kanske en tankeställare för Arne Ljungqvist och hans kollegor. Stoppa dopingen nu, radera ut Marion Jones rekord men låt hennes stå som en symbol för att kollen på doping fortfarande inte är 100%. Det gör mig orolig. Tack Marion för att du gav sanningen ett ansikte - även i ett skede där miljoner stod på spel.

Skillnaden mellan målgången med IOK och den med Katerina Thanou var att grekiskan fick se det berömda leendet. IOK på Lady Marions tårar.

| Jimmy

---

Svetten rann. Åskådarnas hjärtan hoppade av nervositet. Värmen i MGM Grand Garden Arena i Las Vegas var oerhörd. Känslorna svallade. Slag efter slag mottog han. Sedan brast allt. Den 28 juni 1997, med 40 sekunder kvar av den elfte ronden. Det var då en av modern idrotts mörkaste ögonblick inträffade. En totalslut Michael Gerard Tyson, mer känd som Mike Tyson, omfamnade motståndaren Evander Holyfield, lutade sig över hans kropp och ett i hugg bet av delar av hans öra.

Det låter lite som en myt. Faktum är att det är alldeles sant. Jag minns det, jag glömmer det aldrig. Ändå, trots ett av de mest våldsamma incidenterna i boxningen och idrottens historia ställde sig den blodiga slagskämpen sig upp - och segrade. Trots Evander Holyfields vinst var de "Iron-Mike" som kom att bli min idol. Fråga mig inte varför.

***

Det var faktiskt ganska nyligen som jag från datorn beskådade en film om Tyson. Greatest Hits hette den. Den berättade om vägen till finalmatchen mot Larry Holmes som för första gången gav Mike Tyson bältet som innebar att han var världsmästare i tungvikt.

Jag hade nog glömt bort det mesta av Tysons sätt att boxas. Det mesta man minns är skandalerna, tatueringarna, våldtäkterna, hustrumisshandeln. Och det avbitna örat förstås. Men på något sätt har folk, generellt sätt, glömt vilken fantastisk idrottare Tyson var. Jag såg matcherna mot Hector Mercedes, Trent Singleton, Rick Spain, John Alderson, Lorenzo Canady, Michael Johnson, Robert Colay, Mark Young, Mike Jameson, Jesse Ferguson, Trevor Berbick och hela raddan fram till Holmes.

Ibland imponerade han med snabba rörelser för att undvika slag, men allt som oftast verkade han inte bry sig. Tyson blev aldrig skakad. Däremot nära intill desperat att få in nästa träff. Inte för att jag följt märkbart många boxare, men ändå, så imponeras jag av hans offensivlust. Förmågan att alltid vilja sänka sin moståndare. Och som han gör det. En hårdare knockout har världen knappast sett. Ali var teknisk, Tyson var det inte. Han var en maskin som kunde förstör allt - även öron. Hans högerslag var läskigt hårt och en träff i ansiktet knockade ALLA. Till råga på allt var samspelet mellan vänstern och högern så fruktat att moståndarna lika gärna kunde slås blodiga med fel hand. Och matchen mot Berbick är en typisk sådan uppgörelse. Det känns nästan som att Tyson leker med honom. Som i Colloseum. Det blodtörstiga lejonet överfaller den lilla människan och inget kan komma i vägen. Tyson fruktade ingen - så blev han bäst. För jag imponeras, i sin helhet, knappast av hans snabbhet eller teknik. Det var det berömda slaget.

***

Kommentatorn i filmen säger ett citat som ganska exakt visar vilken typ av boxare Tyson var, och vilken kraft det fanns under handskarna. "...and if they made the mistake to getting up for more, launch a canon to their head". Det är sannerligen sådant som fångar en publik. Oavsett vad ens geografiska område har får åsikter kring proffsboxning... (visst Sverige har förändrat en del - gudskelov.)


***

Varför skriver jag då om Mike Tyson en blöt vinterdag 2008, 20 år efter hans första proffsmatcher. Jo, ryktena om en ny duell mellan Mike Tyson, 41, och Evander Holyfield, 45, har börjat göra sig hörda. Och de båda verkar, enligt media, intresserade av en match. Det skulle kunna bli tredje gången gilt för Tyson, som just nu har två raka förluster mot Evander.

Den mest minnesvärda, oavsett om de gör upp igen, är och förblir kampen i MGM Grand Garden Arena i Las Vegas den 28 juni 1997. Det var den matchen, de slagen och det bettet från Mike Tyson som intresserade mig. Redan innan var Tyson något av en favorit. Men det var den där minnesvärda kvällen han lyckades knocka mig på allvar, med en hård höger.

Evander Holyfield knockade han dock aldrig - otroligt nog.

| Jimmy

---

Ett par kritade linjer framför Olof Mellberg och Petter Hansson. En hård bredsida bakom Anders Svensson. Relativt centralt. Det är där han brukar härja - Sveriges enda världstjärna. Tobias Linderoth är konungen i mittens rike.

Så var god att pusta ut nu. Tobbe Linderoth är enligt landslagsläkaren Anders Valentin redo för EM i sommar. Ett mycket glädjande besked i ett landslag som för tillfället verkar lika mycket såpa som FCZ och lika mycket favoriter till ett avancemang som Vitryssland var när de besegrade Salo och Sverige i OS 2002. Ska Sverige lyckas göra som Viryssarna gjorde, då krävs det ett och annat. En frisk Tobbe Lindreroth till att börja med.

Linderoth - blågults världsstjärna. Blågults ENDA världsstjärna. Jag menar allvar!

***

Okej, låt oss börja i det bakre ledet. I mål har vi en målvakt vars tillvaro i klubbaget enbart kan stavas till KRIS. Andreas Isaksson håller hög klass men är inte alls i matchform. Att Isak dessutom inte har ett dugg kontroll med fötterna gör inte saken sämre. Rami är hetare, men han håller knappast världsklass idag.

Låt se.. Mikael Nilsson, Olof Mellberg, Petter Hansson och Erik Edman. Visst att Mellberg jagas av Juventus (eller?) och varit ordinarie i Premier League sedan jag använde napp är ju en sak. Men för att hålla världsklass internationellt krävs det att en back inte gör några misstag. Mellberg är bra, men det räcker med att se tillbaka till skandalmatchen mot Danmark för att hitta en riktig groda. Och resten är inte mycket att skrävla med egentligen. De övriga backarna håller okej nivå. Inte mer.

Som högermittfältare har Sverige en petad spelare i Bolton Wanderers. Ett bottenlag i PL! Christian "Chippen" Wilhelmsson presterar endast mot svagt motstånd och är i mina ögon inte ens bland de två-tre bästa på sin position. Ja - i blågult!

Som vänstermittfältare finns såklart kapten Ljungberg till hands. Given i laget är han trots att han bara spelar 50% av matcherna i klubblaget. Det beror förstås, till skillnad från Chippen, att Freddie har skadeproblem. Åldern och den plågsamma spelstilen börjar ta ut in rätt och i mina ögon är Fredrik Ljungberg inte längre någon världsstjärna. Han är fantastisk när han väl presterar. Men idag är man mer hoppfull att Ljungberg är fit for fight när EM drar igång än att han skulle skjuta Sverige till slutspel. Idag tjänar Ljungberg mer än vad han gjorde när han verkligen var bäst, det säger en hel dom vilket namn han gjort sig i Europa. Sveriges egen David Beckham.

Offensiv mittfältare är idag Anders Svensson, tyvärr. I en VM-turnering var han stor. Då, i VM 2002 var han kung. Sedan dess har Svensson haft svårt att slå igenom på allvar. Kim Källström har kapaciteten att bli världsstjärna. Men han får inte möjligheten.

Zlatan Ibrahimovic. Världssjärna säger ni. Absolut säger jag. Men inte i blågult! I Inter visar han upp en sida, i landslaget en annan. Det kommer krävas mål för att jag ska påstå att Ibra håller världsklass. 2005 var senast han nätade. Jag tror det var det där omöjliga målet mot Ungern. Det kommer krävas ibrakadabra när EM drar igång. Vi klarar oss knappast med EN världssjärna.

Johan Elmander är nära nu. Det kommer krävas att Johan slår stort i en turnering på högsta nivå innan jag anser honom vara en världsstjärna. Han gör mål i Ligue 1, han gör mål i blågult. Han presterar var han än spelar. CL, VM eller EM. Någonstans där måste han ändå visa klass, när det väl gäller, innan jag nämner honom i samma skara som Linderoth. Chansen finns i sommar. Ta den Johan, det kommer behövas.

***

Sverige går alltså in i en turnering med EN världstjärna. Och han är inte ens bäst i norden. Jag håller fortfarande Sevillas suverän Christian Poulsen som snäppet vassare än Tobbe. Mycket på grund av sina offensiva kvaliteter som Tobbe inte riktigt kan mäta sig med.

Jag har ett par svaga minnen från Stefan Schwars tid. En hel del från Johan Mjällbys. Tobbe är dock ingen Gatusso-typ. Inte heller någon Poulsen, Pirlo eller Essien. Snarare än Makelele. Och Tobias Linderoth är i mina ögon en av de bästa på sin position. Den defensiva mittfältsposten är Sveriges vassaste. Det är kanske svårt att imponeras av Tobbe från en 17-tummare i vardagsrummet. Det är live som Tobias Linderoths storhet verkligen visar sig. Det var ju inte för intet som han blev värvad av Galatasaray...

***

Men det bör tilläggas en sak. När klockan tickar på och Sverige behöver ett mål. Då kommer knappast blickarna riktas mot Tobias. Då krävs det att Ibra och Elmander producerar. Men när Cesc Fabregas i slutminuten försöker slå en genialisk passning mot David Villa, när ställningen är 1-1 och Sverige är på väg mot ett utmärkt resultat, riktas i alla fall mina blickar mot Linderoth.

Och jag är relativt säker på att han bryter. Någonstans framför Mellberg och någonstans bakom Anders Svensson.

---

En tjock plånbok är status. Det visste du väl? Den som kan flasha med VISA-kortet och köpa fina bilar, det är den som verkligen har lyckats som idrottare. Det kanske var så Dusan Djuric tänkte när han lämnade Halmstad BK?

FC Zürich har värvat en av Allsvenskans främsta unga spelare, för en spottsumma. 10 miljoner fick HBK. Kanske är det den schweisiska lönen som ligger till grund för miljöombytet. Allvarligt talat, vem vill lira i FC Zürich? Jo, den som vill ha pengar. Den som vill ha en tjock plånbok. Om inte Lars Lagerbäck vore just Lars Lagerbäck hade Dusan varit en av delarna i svensk fotbolls framtid. Något som skulle innebära en landslagsplats.

---

Alla gör sitt val. Men jag tycker Dusan skulle passat bra i Serie A. Tempot är lägre än i Spanien och England. Där tillämpas god teknik, ett bra spelsinne och vem gillar inte en lirare? Visst, jag kanske har lite höga tankar om Dusan. Så sent som inför den Allsvenska starten minns jag mig påså att Dusan inte var en av de främsta lirarna i Allsvenskan. Ishizaki var den bästa, enligt mig. Det var han kanske. Men avslutningen på säsongen, Dusans avslutning. Den var magnifik. Inte lika magnifik som Pontus Wernblooms kanske, men ändå magnifik. Men Zürich liksom?

Okej, det är ett topplag. I Schweiz. Det kan ge uttrymme för spel i Europa. Ni såg ju hur det gick för FC Thun. Champions League. Även om det var helt otroligt, ett sämre lag kan väl knappast spelat mästarcupen? Sedan bör det väl nämnas att den liga Dusan Djuric kommer till inte håller speciellt mycket högre standard än Allsvenskan. Eller?

Liksom hur upphetsande låter det. FC Zürich - FC Thun. Eller, AIK - Djurgården. Ja, det går att vrida och vända på det en hel del.

Djuric kommer i alla fall tjäna mer pengar än Tomas Zvirgzdauskas. Och det är ju kul, för honom.

Men hur kul är det för svensk fotboll? Sveriges blivande storstjärna lämnar Sverige för FC Zürich. Är det underligt att vi aldrig lyckas ta oss ut i Europa? Nej. och märk att det är ett stort NEJ!

---

Ifjol: Samuel Holmén bekräftar en flytt mitt under pågående Champions League-kval. Han lämnar Sverige för Danmark (ja, ni vet. det är mycket cash i Danmark.. men förvisso en bättre liga, men man kan ju locka med pengar liksom..) Emra Tahirovic lämnar HBK för Lille. Stjärnskottet som spelat ett dussin matcher i Allsvenskan blev proffs. Det låter knappast rimligt. Nu är han på väg bort från Lille.. Konstigt? Knappast! Jon Jönsson lämnade Elfsborg strax innan CL-äventyret skulle inledas. Proffs. Grattis. Money talks.

Nu: Dusan Djuric lämnar Allsvenskan. Albin Ekdal lämnar BP. Tänk om en svensk storklubb (har vi någon?) kunde försöka värva unga hungriga spelare. Nu ska Ekdal till Turin, lära sig italienska och äta spaghetti. Det är väl alltid något. Och så få pengar förstås. Sedan kommer han lånas ut och spela i Serie C eller dylikt. Det låter bra. Tydligen mer upphetsande än att spela i IFK Göteborg eller Elfsborg. Och kanske det värsta av allt. Ja, värre än FC Zürich! Niklas Sandberg lämnade AIK för spel i Rumänien! Ja, ni hörde rätt. Money talks. Och som grädde på moset. Djurgården säljer talangen Patrick Amoah till Ciudad de Lorquí. Vilken liga undrar ni? Den spanska fjärde divisionen säger jag. Hör och häpna. Amoah född 86 är i mina ögon en duktig spelare. Alldeles för bra för att spela i Ciudad de Lorquí. Liksom, kunde inte något Allsvenskt lag köpa honom? Jag glömmer aldrig när jag satt på Stockholm Stadion. Ibrahim Ba och Patrick Amoah byttes in. Den förstnämnde, en före detta världsstjärna. Den andre, en blivande. Pang. Mål direkt. Vackert. Amoah är bra, det vet jag. Synd att Allsvenskan går miste om ännu en ung spelare. Och på tal om FC Zürcih. Tydligen har de värvat Andrés Vasquez också. Visst var hans "rebona" ett av de vackrare målen vi sett i Allsvenskan. Men sedan skadade sig Vasquez, och efter det hörde vi inte särskilt mycket om honom. En rebona, sedan proffs. Money talks.

---

Mitt i alla spelarflykter finns det EN som gör det rätta. Johan Oremo. Att stanna I Gelfe kanske inte är det optimala, men det kan vara det som gör honom till en ny Johan Elmander till sist. Konstigt bara att varken Göteborg eller Elfsborg (som i mitt tycke är svensk fotbolls framtid) lyckades värva honom, eller ens försökte. DIF var nära och HIF likaså. Money talks. Förstås.

Det kommer dröja innan Sverige får ge sig ut i Champions League igen. Be sure. En tjock pånbok är status. Alla klubbdirektörer och kassörer och allt vad det heter, de är inte alltid beredda att gör av med ett par miljoner. Det ger inte spelarna någon annan chans än att flytta.

Även om klubbadressen heter FC Zürich.

---

"VART FÅR HON KRAFTERNA IFRÅN? VART FÅR HON KRAFTERNA IFRÅN? TITTA!

Oj, oj oj oj! Det är fors, det är flyt i åkningen när Charlotte Kalla stormar fram i Tour de Ski.

Vinnaren heter Charlotte Kalla, och nu är hon i mål!"

---

Orden ovan är inte mina, jag citerar nämligen Jacob Hård, kommentator i SVT. Charlotte Kallas fantastiska ryck i slalombacken i Val di Fiemme, Italien var bland det mest otroliga jag sett i en längdskidetävling. Så stilla som Virpi Kuitunen såg ut att vara påminde mig plötsligt om en annan magnifik spurt.

Charlotte Kalla har ofta nämnts som en kvinnlig Per Elofsson. Men i Tour de Ski's avslutning påminde faktiskt Kuitunen om Elofsson, och Kalla om Johann Mühlegg. När 30 km fritt skulle inledas i OS i Salt Lake City 2002 stod Per Elofsson som en av favoriterna. Svensken hade verkligen slagit igenom internationellt och tiden var nu inne för ett OS-guld.

---

Året innan, i Lahtis, hade nämligen Per besegrat de finska epo-dopad åkarna med bland annat Jari Isometsä och Mika Myllylä i spetsen. Den här gången skulle han också få tampas med dopade åkare. Det var i den där tunga backen i starten på 30 km fritt som Elofsson såg ut som Virpi Kuitunen. Johann Mühlegg tog i, spurtade sig förbi och segrade med den största marginalen som någonsin ägt rum. Dopad. Det var han förstås.

Charlotte Kallas magnifika lopp får mig att undra hur det egentligen gick till? Jag påstår definitivt INTE att 20-åringen från Tärendö fuskat sig till framgång. Frågan är bara egentligen hur vi hade agerat om det var Kalla som stod still i backen och Kuitunen som ryckt ifrån? Misstankarna hade förstås funnits, det är ett typiskt svenskt beteende.

Jag minns såväl när Ludmila Enqvist var en lika populär frontfigur i friidrottlandslaget som Sanna Kallur är idag. Men när Ludmila väl erkände sitt fuskande bytte svenskarna sida. Ja, Ludmila var ju trots allt ryska, eller?

---

Nej, risken att Kalla är dopad är lika med chansen att fler än 37 personer läser mitt första blogginlägg. Ja, men jag lovar att den siffran kommer bättras på! Personligen tycker jag att skiddrottningen påminner om Sanna Kallur till personligheten. Känslosam, trevlig, ödmjuk och charmig. Och deras härliga dialakter förstås. Dessutom är de enastående idrottare, i olika grenar. Men när det väl kommer till idrotten påminner hon snarare om Carolina Klüft, eller redan nämnda Elofsson då. Jo, hon har en kropp precis som Klüfts. En oftantlig förmåga att göra det omöjliga möjligt. Att oavsett vilket hinder som på vägen kommer, ta i med ännu mer kraft och segra. Det ger mig blickar och intentioner om att Charlotte Kalla står på prispallen i OS. Förmodligen med en guldmedalj runt halsen.

Skillnaden på Charlotte Kalla och Carolina Klüft är att Kalla på rak arm blottar sina mål och inte i stil med Klüft menar på att hon tävlar för att det är kul. Men vem fan tränar egentligen 3-4 timmar om dagen bara för att det är kul? Charlotte Kalla har säkert sagt det förut, men idag runt 7-tiden sa hon det i TV i alla fall:
"Mitt mål är att vinna OS-guld... Det är inte långt kvar nu."

---

Men mitt i alla tankegångar fram i tiden ser jag bakåt, en aning. Den 7 januari meddelade en vår tids största friidrottare att hon lägger av. Kajsa Bergqvist karriär är en av de mest fantastiska en svensk idrottare mäktat med, en av de främsta genom tiderna. Kajsa Bergqvists avsked kommer lämna ett tomrum, Emma Green får dock ta över som vår nästa höjdhoppardrottning. Kajsas beslut var en sak. Hanna Marklunds en annan. Sveriges främsta spelare i den defensiva delen bekräftade idag att hennes karriär är över - både i landslaget och i Sunnanå. Fotbollssverige går därmed miste om sin kanske bästa spelare? Lotta Schelin visserligen. Svensson och Ljungberg har gjort sitt. Men Hanna Marklund är BARA 30 år. Och hon är back! Det tror jag svider oerhört mycket för Thomas Dennerby. Marklund mottog priset som bästa försvarare 2005, 2006 och 2007. Det säger en del. Lägger av på topp, det gör hon allt. Tänka sig att Kajsa och Hanna lade ner sina karriärer samma dag. En nation som blöder. Tur vi har Charlotte Kalla.

---

OS i Vancouver, Kuitunen v Kalla. Tror ni någonsin finskan kommer glömma bilderna från Val di Fiemme? Jag tror knappast det.

Jacob Hård döpte faktiskt om Johann Mühlegg efter hans dopingsavslöjande. Johann Mügel. Det var vitsigt, tycker jag.

Vad ska man nu kalla Kalla då? (inte lika vitsigt, och såå uttjatat) Framgång, säger jag.
Håller du med?

---

08.01.08 grundade jag - Jimmy Andersson - bloggen deporte (sp: sport/idrott). Anledningen var att jag med framtida journalistiska drömmar finner intresse i att skriva. Ämnet är då framför allt idrott i största allmänhet. Jag kommer alltså skriva om det som inträffar i sportens värld och hylla det som bör hyllas och sänka det som bör sänkas. Ta gärna del av det som jag i framtiden kommer att publicera.

Född: 890908, Norrköping.

Yrke: Studerar samhäll/media på Kungsgårdsgymnasiet, tredje året.

Skribenterfarenheter: Har sedan två år tillbaka varit skribent på www.muss.se, Manchester United Swedish Supporters, där jag skriver nyheter i klubben samt matchrapporter. Har bidragit med en artikel tidningen US (United Supporteren). En norsk tidning som har ett samarbete med muss.se. Har även fått äran att läsa upp en av mina idrottstexter i radio, SR P3. Denna text blev också publicerad i en bok jag har liggandes någonstans och glömt namnet på... Jag har skrivit mängder artikar, krönikor och dylikt på skolnättidningen Knugen (webnews.textalk.com/knugen). Jag har även publicerat ett antal notiser i dagstidningen Norrköpings Tidningar (NT). Min hittills största bedrift när pennan har talat är intervjun med Mattias Weinhandl i Stångebro ishall. Mötet med elitseriestjärnan, landslagsmannen och den forna NHL-spelaren föll till skrift i form av en lång artikel. Tungt väger också intervjun av Johan Hallgren, vice ordförande i Peking Fanz samt intrervjun med Mats Willner, sportkrönikör på Norrköpings Tidningar.

Idrottserfarenheter: Aktiv fotbollsspelare i 11 år, 9 säsonger i Svärtinge SK och ytterligare två säsonger i Eneby BK. Var en sann djupledslöpande måltjuv á la Henrik Larsson. Satsade dock på innebandy, till skillnad från Henke, och inledde min karriär på allvar i Finspång IBK (nu Finspång VIB) efter ett par års skolinnebandy. 2001 var året jag drog på mig Finspångsdressen för första gången och har blivit kvar i Östergötlands ledande klubb sedan dess. Tre distriktslags-SM har det blivit, debut i DM-finalen mot IBF Norrköping som 16-åring och gjorde även mitt första framträdande mot ett Elitserielag vid samma ålder och debut i div. 1 som 17-åring. Två DM-guld i seniorklassen har jag lyckats kamma hem. Jag har dessutom hunnit med att spela ligacupen mot exempelvis AIK där ni bland annat finner Niklas Jihde och fjolårets finalister i SM-finalen Caperio Täby. Utöver detta har jag också haft ett par inte allt för lyckades sejourer inom såväl basket som bandy. Något jag dock inte fastnade för.

---

Favoritinlägg: Största intresset att skriva om ser jag fotbollen som. Det är även där passionen rent supportermässigt finns i och med Manchester United. Kommer förmodligen ha svårt att inte skriva något postivit om dem, när tagentbordet glöder som mest. Tja, ni ser ju nu. Kommer även publicera texter kring mina egna matcher om jag finner motivation i det, innebandy i övrigt och så ishockey förstås. Men jag kommer även bejaka andra idrotter såklart.

Första inlägget: Vem kan blunda för Charlotte Kalla? Inte jag i alla fall. Kuitunen kanske... och därefter drömma sig bort.

Favoritlag: Lika bra att erkänna med en gång. IFK Norrköping och Manchester United står högt i kurs inom fotbollen. Är dock en sann Djurgårdare när ishockey kommer till tals. Glömmer aldrig finalen mot Modo 1:5 som jag bevittnade i Globen 2000 när DIF körde över Modo med ossanolika 5-0. I innebandyn slår hjärtat givetvis för moderklubben Finspång VIB.

Favoritjournalister: Johan Esk, Simon Bank, Patrik Ekwall, Lasse Anrell och Mats Willner.

Favoritartist: Wyclef Jean. Flyktningen från Haiti har verkligen lyckats göra bra musik. Från Fugees till sina soloplattor. Perfect Gentleman står fortfarande överst på listan.

Favoritminne: Bayern München - Manchester United 1-2. Nou Camp, 1999. Det går inte att bräcka. OS-finalen mot Finland, Lidströms mål. Lasse Granqvist. Det går inte att glömma. OS-finalen mot Kanada var jag dock för ung för att minnas. Sverige - Finland 6-5. Upphämtningen var fantastisk, Foppas mål, Suddens segerjubel, Tellans inhopp. Det finns inte ord. Handbollslandslaget. Så många rafflande finaler och holmgångar. Vi kommer aldrig få ett sådant landslag igen. Sverige - Paraguay, Sverige - Italien. Magnifika matcher. Ljungberg och Zlatan. Man får inte heller glömma J-O Waldners otroliga matcher. Glömmer aldrig hur man satt i skolan på de inställda lektionerna och såg J-O briljera. Bästa liveminnet är innebandyns VM-final 2006. Sverige besegrade Finland i sudden, 7-6, i ett fullsatt Globen. Magnus Svensson avgjorde på sitt patenterade vis. Snacka om segerjubel.

2007 års främsta idrottare: Internationellt sett är förstås Roger Federer en gudagåva. Simmaren Michael Phelps blev besegrad med en si sådär 50 meter... På nationell mark var Anja Pärson fullständigt fantastisk och här spelar det ingen roll hur många "Ibrakadabra-rubriker" Aftonbladet trycker upp. Zlatan måste prestera i blågult, till att börja med.

Tränare jag helst skulle vilja tränas av: Sir Alex Ferguson, José Mourinho och Wolfgang Pichler. Dessutom skulle jag inte ha något emot att åter tränas av firma Anwar Samuelsson / Stefan Hedlund. Det blev trots allt bara en match... Vi kanske ses en dag igen. Troligtvis inte jag och Sir Alex...

Tränare jag helst inte skulle vilja tränas av: Lars Lagerbäck. Visst att jag skulle få äran att dra på mig den blågula dressen, men nej tack. Att som ung spelare slussas in i det där landslaget verkar alldeles för omständigt. Folk talade och försvarade Lagerbäck genom att säga: "Ja, jo.. men Kim är ju bara 21 år ändå." Nu är han 25 (fyller 26 i höst) och är fortfarande petad. Stackars Kim Källström!

Dagens "Oh no": Ja jo, Kajsa i all ära. Men Hanna Marklund också. Samma dag! Andas, Sverige. Andas!

Världens bästa fotbollsspelare: Cristiano Ronaldo, Kaká, Robinho, Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic (när han presterar i landslaget). Annars har jag svårt att hitta en femte kandidat, Diego kanske.

---

Välkommen till deporte.blogg.se! Läs, begrunda och ta del av det som inträffar i sportens värld!