EM All Star
Detta är min personliga EM All Star 11a.
Jag utgår från vinnaren Spanien med formationen som gav dem ett EM-guld: 4-2-3-1.
Iker Casillas - Snäppet vassare än Ed van der Sar och Gigi Buffon. Var skillnaden på spanskt fiasko och ett EM-guld. Dominant under straffläggningen mot Italien, lagkapten och inte ett enda misstag under turneringen. Mer än stabil! Detta är världens bästa målvakt!
Sergio Ramos - Krogskandal och utskälld av Aragonés. På planen har Sergio Ramos tystat alla. En modern och fenomenal ytterback. Ägde sin kant i samtliga matcher. Ett givet val!
Carles Puyol - Den bästa i sitt slag. Världens bästa mittback. Dominerade kraftigt under EM. Trogen sitt land och sitt Barcelona, ledare och profil. Tuff och hård, men alltid fair-play. En coachens dröm. Fansens dröm.
Pepe - Var det någon som inte hört talas om Real Madrids något formsvaga spelare inför turneringen så är det ingen som glömmer hans namn nu. Nicken i mål, jublet, den assisterande domarens eviga vinkande, ännu ett mål, godkänt och hjälte. Pepe var och är Portugals nya försvarsstjärna.
Yuriy Zhirkov - Totalt okänd inför turneringen. Zhirkov var inför turneringen vänstermittfältare men skolades av Guus Hiddink om till vänsterback. Det var det bästa alternativet Ryssland hade. Vilken tur. För som han har spelat. Dominerade i samtliga matcher - ända tills EM-mästarna blev för svåra.
Deco - Formsvag i Barcelona. Utkastad av Pep Guardiola. Inför turneringen ansåg experter och journalister i Portugal att laget inte skulle fungera om Deco var ur slag. Kritiken växte. Men som han tystade dem, varenda en. Med sina yttersidor och bländande spelsinne bjöd Deco upp till show, match efter match.
Xavi Hernandéz - I skuggan av sina mer offensiva kollegor. I skuggan av sin defensiva kollega Marcos Senna. Men ingen behärskade tvåvägsspelet så bra som Xavi. Passningsspelet är i absolut världsklass och utan Xavi hade aldrig Spanien vunnit EM. Var finalens stora man och dirigerade hem Spaniens första guld på en herrans massa år. Tack för underhållningen.
Wesley Sneijder - EM:s absoluta konung. Dansade bort motståndarnas möjligheter på det holländska mittfältet. Var underbar att skåda mot såväl Frankrike som Italien och var den enda som kom undan med godkänt eller mer mot Ryssland. Vem minns inte vändningen, skottet och rasslet i krysset? Dubbelfotade Sneijder visade varför han är en Galactico!
Andrei Arshavin - Blev Rysslands nya stjärna när Kershakov inte deltog. Tog chansen och fångade kärleken från en hel värld. Var fantastisk mot Sverige. Magisk mot Holland. Tyvärr bortplockad mot Spanien. Men ändå, vilken turnering från "Den lille Tsaren".
Lukas Podolski - En sensationell vänsterslägga. Snabb som ingen annan. Svårstoppad som ingen annan. Var den som levererade när varken Klose, Gomez, Kuranyi eller Neuville producerade. Och det när Podolski blivit omskolad till vänstermittfältare! Målen och gesten mot Polen, det minns vi med värme.
David Villa - Vad vore ett All Star-lag utan sin skyttekung. Villa var makalöst bra och gjorde det mesta rätt. Skickade Spanien till final, men fick själv inte äran att delta. Villa visade att han trots en omtummlande säsong i Valencia fortfarande är en av de riktigt, riktigt stora. Villa kommer vara het på transfermarknaden i sommar. Gracias!
Luis Aragonés - Guus Hiddink i all ära. Men ingen var mer kritiserad än Aragonés på förhand. Hur kunde den vise mannen från Fortaleza utelämna Raúl? Det ingen visste var att Aragonés var smartare än så. Sure, han hade kanske det bästa spelarmaterialet i hela turneringen. Men det har hans föregångare också haft - i över 40 år. Aragonés är spaniens kung - el rey. Med sin modiga coachning och tidiga byten revoultionerade han fotbollen. Han vågade vinna och han vann. På sitt vis. 70-åringen visade att gammal är äldst.
All Star 4-2-3-1:
Casillas
Ramos, Puyol, Pepe, Zhirkov
Deco, Xavi
Sneijder, Arshavin, Podolski
Villa
Aragonés
Bubblare:
Edwin van der Sar. Gigi Buffon. José Bosingwa. Phillip Lahm. Dario Srna. Olof Mellberg. Per Mertesacker. Luka Modric. Cesc Fabregas. Marcos Senna. Michael Ballack. Bastian Schweinsteiger. Cristiano Ronaldo. Hamit Altintop. Fernando Torres. Zlatan Ibrahimovic. Nihat Kahveci. Roman Pavlyochenko. Faith Terem. Guus Hiddink. Denis Kolodin. Slaven Bilic.
| Jimmy
I minnenas land
Första gången jag såg Fredrik Ljungberg var 1998. Drömmatchen mot England var en stycke svensk fotbollshistoria. Det var dagen då Fredrik Ljungberg på allvar blev en av de största. Dagen då Fredrik Ljungberg snart skulle visa sig vara alldeles för bra för Allsvenskan. Dagen då Arsené Wenger hittade ett guldkorn.
Första gången jag såg Ljungberg spela live var på Idrottsparken när IFK Norrköping mötte Halmstad BK. Det var en fantastisk match och slutade till sist 6-3 till halläningarna. Mats Lillienberg gjorde tre mål, men det fanns en ännu större stjärna på planen. Ljungberg hade nämligen legat bakom samtliga sex mål.
Minnena av Ljungberg är många. Dock har jag aldrig haft honom som en personlig favorit eller tidigare ansett att hans storhet varit betydande rent historiskt. Det är först när man tänker efter vad nummer nio verkligen åstadkommit man inser att mannen av glas faktiskt tillhör en av de främsta spelarna landet någonsin producerat.
Vem har egenligen gått från en allsvensk klubb rakt in i startelvan i en toppklubb i världens bästa liga, 21 år gammal?
Det torde vara unikt. Jag finner inget annat exempel.
Det du Zlatan, Henke och Elmander...
Vem glömmer egentligen målet på England? Vem minns inte ruschen mot Chelsea, duellen mot Terry och avslutet i krysset? Vem minns inte ilskan i Holland/Belgien och den bortgivna tröjan? Vem minns inte den röda tuppkammen? Vem minns inte Calvin Klein? Vem minns inte bråket med Mellberg? Vem minns inte glädjevrålet mot Paraguay när en hel nation avgudade den där rakade skallen? Vem minns inte kaptensbindeln på Sveriges yttermittfältare? Vem minns inte ribba in straffen mot Holland?
Vem minns inte Fredrik Ljungberg - om 50 år? Kanske 100 år?
Jag har aldrig ansett att Fredrik Ljungberg varit en fantastisk fotbollspelare. Däremot en fascinerande sådan. Under tiden i Premier League favoritiserade jag alltid David Beckham i frågan vem som var ligans bästa yttermittfältare. Jag hatade ju The Gunners. Dem har ändå alltid älskat sin Freddie.
På Bergkamps tid. På Pires tid. På Henrys tid. På Cesc tid.
Ständigt kärleken Freddie och fansen emellan.
Under ett par år i Premier League, på Ljungbergs storhetstid.. när han rundande Terry var han sannerligen en av de bästa spelarna i världen. Utan tvekan.
Ljungberg är en fascinerande spelare.
Det sägs att George Best har sagt följande om David Beckham:
"Han kan inte skjuta med vänstran, han kan inte nicka, han kan inte tackla och han gör inte många mål. Men annars är han helt all right."
Det skulle likväl kunna handla om Ljungberg. För inte fan har karln nån gång lirat upp en back på läktaren?
Gång efter gång har han dock gett allt, kämpat till sista sekunden, tills sista svettdroppen runnit av pannan, tills domaren blåst sin sista signal, tills Sverige tagit sin viktiga poäng, tills allting bara är över. Först då har Ljungberg - Lagkaptenen - gjort sitt därute.
Därför är han en av vår tids största.
Därför var han, tillsammans med Mellberg, hetast i EM 2008.
Likheterna med Beckham är egentligen väldigt många. Förutom touchen med högerfoten. Jag kommer än insistera på att Ljungberg aldrig nått upp till Beckhams kvalitéer. Men en spelare som hägrat på såväl Arsenals som Sveriges mittfällt i ungefär 10 år förtjänar givetvis en plats bland de största.
Kanske den mellan Kurt Hamrin och Lennart "Nacka" Skoglund.
Igår - 27 juni 2008 - meddelade Freddie att landslagskarriären är över. Det är inte utan att man får en känsla av tomhet.
Tack för allt Fredrik Ljungberg. Sveriges lagkapten och trotjänare - i med och motgång.
Du finns inte med i VM i Sydafrika. Men i minnenas land kommer du alltid bestå.
| Jimmy
En smutsig affär
En av tidernas mest historiska transferaffärer är nära att gå i lås. Det här är min historia om Cristiano Ronaldos svek mot den klubb som älskar honom, kombinerat med ”What The Papers Say."
En sensommardag 2003 sitter jag framför TV:n i vardagsrummet och tar del av reprismatchen mellan Sporting och Manchester United. Jag förbluffades omgående av United’s senaste nyförvärv. En supertalang sänkte United den där dagen i Portugal. Namnet? Cristiano Ronaldo, förstås.
En vårdag 2008 sitter jag på South Stand. 75932 åskådare har fyllt upp Old Trafford den här dagen. Ronaldo är på lysande spelhumör och spelar fram till tre mål och noteras samtidigt själv för ett. Detta efter att han klackat in Ryan Giggs hörna i mål.
I Manchester Evening News (MEN) gick att läsa efter matchen om Ronaldos fantastiska ”back-heel”. I samma tidning löd även rubriker med orden ”Samba Kings” och ”Braziliant”. Det var då. Dagen då Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro verkligen blev en förälskelse. Han var så mycket mer än en fotbollsspelare. Snarare en artist. En sann entertainer.
Vad jag inte visste när jag traskade ut genom The Münich Tunnel och mottog ett skyfall av regn var att Ronaldo redan två månader tidigare träffat delar ur Real Madrids ledarstab. Valter di Salvo och Cristiano Ronaldo blev av brittisk media fångade på bild – tillsammans – i Rom.
Spekulationer om en övergång till Real Madrid har varit verkliga under en lång tid. Vem glömmer egentligen upphaussat efter VM 2006? Dessa tog fart på nytt, mitt under säsongen. Ronaldo dementerade situationen bestämt och påstod sig vara i den klubb som gjorde honom lyckligast. Real Madrid gav emellertid inte upp kampen om 2008 års bästa fotbollsspelare och startade enligt United förhandlingar med en kontrakterad spelare. FIFA avslog dock United’s anklagelser och påstod att Francos gamla klubb inte handlat felaktigt.
När EM väl skulle starta kunde United och Ronaldo ståta med ett fantastiskt facit efter en gyllene säsong. Laget hade vunnit Community Shield, Premier League och Champions League. Den åtråvärda dubbeln var därmed bärgad. Ronaldo hade i sin tur vräkt in hela 42 mål(!) vilket innebar att han passerat George Best’s rekord som den mittfältare som gjort flest mål under en säsong. Målskörden innebar också att Ronaldo vann skytteligan i såväl Champions League som Premier League. I och med detta förväntas han nu få guldskon. Ronaldo vann även den totala poängligan i Premier League, där dennes framspelningar spelat en viss roll. Därefter blev han utsedd till säsongens spelare i ligan av såväl FA som spelarna själva. Han blev, föga överraskande, utsedd till lagets främsta spelare i en inofficiell omröstning. Där utsågs även hans frisparksmål mot Portsmouth vara säsongens vackraste mål. Utöver detta väntas Ronaldo även mottaga såväl Ballon d’Or som FIFA:s pris för Europas bästa fotbollsspelare 2008.
Det är då, precis innan EM som spekulationerna åter tar fart. Mötena med Valter di Salvo avslöjas och enligt tidningen Marca ska Ronaldo ha sagt att han inget hellre vill än att spela för Real Madrid. Dessa säger sig i sin tur vara beredda att betala en miljard kronor för portugisen. United avböjer genast och kontrar med att erbjuda Ronaldo motsvarande 1,8 miljoner i veckan. Det biter inte på Real som säger sig vara villiga att dubblera lönen.
Under EM ska Ronaldo, enligt honom själv, inte ge några ytterligare kommentarer om sin framtid. Vid den här tidpunkten har han dock påstått att han väldigt gärna spelar för Madrid om de är villiga att betala United’s högt satta prislapp. Men i en intervju under EM-turneringen ger Ronaldo ett dolt budskap, eller vad som också kan tolkas som ett skämt. Ronaldo, iklädd Portugals vita bortaställ, menar på ”att han gillar att spela i vita kläder”. Sammankopplingen med Real är givetvis tydlig.
När slutspelet inleds och Portugal åker ut ur turneringen skriver media att Real Madrids sportchef Predag Mijatovic ska resa till Manchester för att förhandla. Samtidigt vräker den spanska ligamästarens tränare – Bernd Schuster - ur sig att man är villiga ”att betala så mycket som krävs för att få Ronaldo”. I samma veva uttrycker Portugals föbundskapten tillika Chelseas kommande manager Luiz Felipe Scolari sin önskan att Ronaldo ska lämna Manchester för Madrid. På Uniteds officiella hemsida går att läsa följande som huvudnyhet: ”Ronaldo - not for sale”.
Det är ändå här någonstans min kärlek till Ronaldo sakta men säkert byts ut till hat.
I ett TV-inslag häromdagen sade den legendariska målvakten Peter Schmeichel något i stil med att ”man vill inte göra sig osams med Sir Alex, för ingen vill någonsin lämna Manchester United.” Så föds legender!
Själv skulle jag gärna se Ronaldo lämna United. Han har ingen framtid där. Prissumman ska givetvis inte understiga miljarden. Då kan en lämplig ersättare värvas. Varför inte Franck Ribéry eller en pånyttfödd Ronaldinho? Jag skulle gärna se att Ronaldo aldrig återvände till Old Trafford, att hans skåp i Old Trafford Museum plockas ner och att Pete Boyle slopade ramsan ”Viva Ronaldo” på Bishop Blaize. Istället borde han ersätta den med ”Diva Ronaldo”…
MEN skrev nyligen att det tog United 40 år att hitta en ny George Best. Det kan mycket väl dröja lika lång tid igen. För spelare och artister som Georgie och Ronnie föds inte var och varannan dag.
Jag vill ändå påpeka att media allt som oftast kryddar sina historier och att det som sagts och skrivits inte alltid behöver ha varit ett dugg sant. Det skulle inte vara mig emot om Ronaldo dementerade alla uppgifter om en flytt till Real, steg in på Old Trafford och tystade fotbollsvärlden en än gång för att sedan kyssa det klubbemblem som sitter till vänster, nära hjärtat. Nämligen Manchester United’s.
Eric Cantona ser dock ljust på framtiden och ska enligt media ha sagt:
”Manchester United is biggest with or without Ronaldo. Legends wear number seven, you’re not one of them.”
Om Ronaldo nu skulle lämna United vore jag den första att minnas honom som kung och hjälte på Stretford End, men ändå den siste att önska honom lycka till i Francos gamla klubb.
Den här affären är alldeles för smutsig för det.
(Krönika publicerad på www.muss.se)
| Jimmy
En sensommardag 2003 sitter jag framför TV:n i vardagsrummet och tar del av reprismatchen mellan Sporting och Manchester United. Jag förbluffades omgående av United’s senaste nyförvärv. En supertalang sänkte United den där dagen i Portugal. Namnet? Cristiano Ronaldo, förstås.
En vårdag 2008 sitter jag på South Stand. 75932 åskådare har fyllt upp Old Trafford den här dagen. Ronaldo är på lysande spelhumör och spelar fram till tre mål och noteras samtidigt själv för ett. Detta efter att han klackat in Ryan Giggs hörna i mål.
I Manchester Evening News (MEN) gick att läsa efter matchen om Ronaldos fantastiska ”back-heel”. I samma tidning löd även rubriker med orden ”Samba Kings” och ”Braziliant”. Det var då. Dagen då Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro verkligen blev en förälskelse. Han var så mycket mer än en fotbollsspelare. Snarare en artist. En sann entertainer.
Vad jag inte visste när jag traskade ut genom The Münich Tunnel och mottog ett skyfall av regn var att Ronaldo redan två månader tidigare träffat delar ur Real Madrids ledarstab. Valter di Salvo och Cristiano Ronaldo blev av brittisk media fångade på bild – tillsammans – i Rom.
Spekulationer om en övergång till Real Madrid har varit verkliga under en lång tid. Vem glömmer egentligen upphaussat efter VM 2006? Dessa tog fart på nytt, mitt under säsongen. Ronaldo dementerade situationen bestämt och påstod sig vara i den klubb som gjorde honom lyckligast. Real Madrid gav emellertid inte upp kampen om 2008 års bästa fotbollsspelare och startade enligt United förhandlingar med en kontrakterad spelare. FIFA avslog dock United’s anklagelser och påstod att Francos gamla klubb inte handlat felaktigt.
När EM väl skulle starta kunde United och Ronaldo ståta med ett fantastiskt facit efter en gyllene säsong. Laget hade vunnit Community Shield, Premier League och Champions League. Den åtråvärda dubbeln var därmed bärgad. Ronaldo hade i sin tur vräkt in hela 42 mål(!) vilket innebar att han passerat George Best’s rekord som den mittfältare som gjort flest mål under en säsong. Målskörden innebar också att Ronaldo vann skytteligan i såväl Champions League som Premier League. I och med detta förväntas han nu få guldskon. Ronaldo vann även den totala poängligan i Premier League, där dennes framspelningar spelat en viss roll. Därefter blev han utsedd till säsongens spelare i ligan av såväl FA som spelarna själva. Han blev, föga överraskande, utsedd till lagets främsta spelare i en inofficiell omröstning. Där utsågs även hans frisparksmål mot Portsmouth vara säsongens vackraste mål. Utöver detta väntas Ronaldo även mottaga såväl Ballon d’Or som FIFA:s pris för Europas bästa fotbollsspelare 2008.
Det är då, precis innan EM som spekulationerna åter tar fart. Mötena med Valter di Salvo avslöjas och enligt tidningen Marca ska Ronaldo ha sagt att han inget hellre vill än att spela för Real Madrid. Dessa säger sig i sin tur vara beredda att betala en miljard kronor för portugisen. United avböjer genast och kontrar med att erbjuda Ronaldo motsvarande 1,8 miljoner i veckan. Det biter inte på Real som säger sig vara villiga att dubblera lönen.
Under EM ska Ronaldo, enligt honom själv, inte ge några ytterligare kommentarer om sin framtid. Vid den här tidpunkten har han dock påstått att han väldigt gärna spelar för Madrid om de är villiga att betala United’s högt satta prislapp. Men i en intervju under EM-turneringen ger Ronaldo ett dolt budskap, eller vad som också kan tolkas som ett skämt. Ronaldo, iklädd Portugals vita bortaställ, menar på ”att han gillar att spela i vita kläder”. Sammankopplingen med Real är givetvis tydlig.
När slutspelet inleds och Portugal åker ut ur turneringen skriver media att Real Madrids sportchef Predag Mijatovic ska resa till Manchester för att förhandla. Samtidigt vräker den spanska ligamästarens tränare – Bernd Schuster - ur sig att man är villiga ”att betala så mycket som krävs för att få Ronaldo”. I samma veva uttrycker Portugals föbundskapten tillika Chelseas kommande manager Luiz Felipe Scolari sin önskan att Ronaldo ska lämna Manchester för Madrid. På Uniteds officiella hemsida går att läsa följande som huvudnyhet: ”Ronaldo - not for sale”.
Det är ändå här någonstans min kärlek till Ronaldo sakta men säkert byts ut till hat.
I ett TV-inslag häromdagen sade den legendariska målvakten Peter Schmeichel något i stil med att ”man vill inte göra sig osams med Sir Alex, för ingen vill någonsin lämna Manchester United.” Så föds legender!
Själv skulle jag gärna se Ronaldo lämna United. Han har ingen framtid där. Prissumman ska givetvis inte understiga miljarden. Då kan en lämplig ersättare värvas. Varför inte Franck Ribéry eller en pånyttfödd Ronaldinho? Jag skulle gärna se att Ronaldo aldrig återvände till Old Trafford, att hans skåp i Old Trafford Museum plockas ner och att Pete Boyle slopade ramsan ”Viva Ronaldo” på Bishop Blaize. Istället borde han ersätta den med ”Diva Ronaldo”…
MEN skrev nyligen att det tog United 40 år att hitta en ny George Best. Det kan mycket väl dröja lika lång tid igen. För spelare och artister som Georgie och Ronnie föds inte var och varannan dag.
Jag vill ändå påpeka att media allt som oftast kryddar sina historier och att det som sagts och skrivits inte alltid behöver ha varit ett dugg sant. Det skulle inte vara mig emot om Ronaldo dementerade alla uppgifter om en flytt till Real, steg in på Old Trafford och tystade fotbollsvärlden en än gång för att sedan kyssa det klubbemblem som sitter till vänster, nära hjärtat. Nämligen Manchester United’s.
Eric Cantona ser dock ljust på framtiden och ska enligt media ha sagt:
”Manchester United is biggest with or without Ronaldo. Legends wear number seven, you’re not one of them.”
Om Ronaldo nu skulle lämna United vore jag den första att minnas honom som kung och hjälte på Stretford End, men ändå den siste att önska honom lycka till i Francos gamla klubb.
Den här affären är alldeles för smutsig för det.
(Krönika publicerad på www.muss.se)
| Jimmy
En tid att minnas
De senaste veckorna har varit genomgående omtumlande. Först två heliditiotiska veckor i skolan där sömnbristen stod på menyn. Allt skulle vara färdigt, allt skulle genomföras, ända inpå småtimmarna. Därefter bar det iväg till Spanien. En fantastisk resa. Sedan hemkomst. Ett par vilodagar? Nej, då bar det av att jobba. Sedan kom det som kom att bli ett minne för resten av mitt liv. Studentveckan. Nudå? Andas. Två dagar ledigt, därefter började man jobba igen. Och så ska det nu fortsätta resten av sommaren, förhoppningsvis.
Mitt i allt har innebandysäsongen dragit igång.. höhö. Fotbollsäsongen trappades ned rejält. Debut i A-laget imorgon, dock. Samtidigt i denna hysteriska period drog EM igång. Tänkte ranka några av mina höjdpunkter hittills.
1. Holland
VM:s absolut bästa lag. Van Persie, van Nistelrooy, Robben, Kuyt, Engelaar, van der Sar och så den främste av de alla - Wesley Sneijder. Underbart att skåda.
2. Tjeckien - Turkiet
Zappade mellan Portugal - Schweiz och denna underbara drabbning. Vilket slutskede. Och nu kanske alla förstår att Petr Cech inte är den stormålvakt han en gång var. Det var inte första gången han agerade osäkert den här säsongen. Nihat? Fenomenal.
3. Cristiano Ronaldo
Endast Wesley Sneijder har varit hetare. Men notera att Portugal inte gjorde något mål utan Ronnie igår. Med honom har Portugal gjort fem och Ronaldo har legat bakom samtliga. Statistiken? Två andrahandsassist, två assist och ett mål.
4. Lagerbäck
Strategen Lagerbäck fick Rehhagel att se ut som en liten grabb. Daniel Andersson av alla. Och så bra han har varit. Mot Spanien var han tamefan bäst på plan. Otroligt nog. Däremot var det synd att Rosenberg byttes in medan Larssons dröjde. Nåja, Lagerbäcks taktik tar oss vidare.
5. Italien
Underbart att VM-mästarna är nära på att halka ur turneringen redan nu.
Det är något speciellt med EM och VM. Då befolkningen på något sätt samlas på samma ställe. Då allting liksom stannar. På onsdag smäller det på allvar. Huhu.
Själv hade jag mina tankar kring startelvan för ett par månader sedan. Skador på Linderoth och Edman samt Henkes återkomst rörde till det en del.
Min startelva mot Grekland den 10 juni 2008: (Ur bloggen 14/2 08).
Målvakt: Rami Shaaban. Just nu given då Isaksson inte spelar A-lagsfotboll. Stabil målvakt och bra med fötterna.
Högerback: Sebastian Larsson. Spelade ytterback i Arsenal, har gjort det i Birmingham i år. Grym arbetskapacitet.
Mittback: Olof Mellberg. Given i backlinjen. Solid spelare som är duktig i luften.
Mittback: Petter Hansson. Litet svaghetstecken. Höll inte i Tyskland. En duktig spelare när han spelar som bäst.
Vänsterback: Erik Edman. Vänsterfotad modern ytterback. Räcker gott och väl.
Defensiv mittfältare: Tobias Linderoth. Given. Enormt viktig!
Högermittfältare: Johan Elmander. Grym löpkapacitet. Vore dumt att inte nyttja det mer. Här får han löpa i evighet.
Vänstermittfältare: Fredrik Ljungberg. Lagkapten och just nu i väldig form. Enormt duktig när han är skadefri.
Offensiv mittfältare: Kim Källström. Kongo-Kim är Sveriges vassaste vapen. Bra skott, bra driv, härlig moral.
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic. En roll strax framför Kim. Mållös sedan 2005. Måste lossna i EM. Världsklass i Inter.
Anfallare: Marcus Allbäck. Syttekung i EM-kvalet. Sveriges mest trogna målskytt bör starta i EM. Matchvinnare.
Ett par ändringar inför Rysslands-matchen bör givetvis göras :)
Isaksson
Stoor, Mellberg, Hansson, Larsson
Andersson
Elmander, Källström, Ljungberg
Ibra, Henke
Isaksson var instabil mot Grekland, men växte enormt mot Spanien.
Stoor var lysande mot Spanien. Nilsson är i mina ögon inte tillräckligt bra. Larsson hanterar vänsterkanten bra.
Sidled, jodå. Han är i god form. En frisk Linderoth ersätter givetvis.
Kongo är i mina ögon vassare än Svensson. En matchvinnare.
Anfallsduon behöver knappast presenteras.
GO GULA OCH BLÅ!
| Jimmy
