deporte

---

Detta är min personliga EM All Star 11a.
Jag utgår från vinnaren Spanien med formationen som gav dem ett EM-guld: 4-2-3-1.

Iker Casillas - Snäppet vassare än Ed van der Sar och Gigi Buffon. Var skillnaden på spanskt fiasko och ett EM-guld. Dominant under straffläggningen mot Italien, lagkapten och inte ett enda misstag under turneringen. Mer än stabil! Detta är världens bästa målvakt!

Sergio Ramos - Krogskandal och utskälld av Aragonés. På planen har Sergio Ramos tystat alla. En modern och fenomenal ytterback. Ägde sin kant i samtliga matcher. Ett givet val!

Carles Puyol - Den bästa i sitt slag. Världens bästa mittback. Dominerade kraftigt under EM. Trogen sitt land och sitt Barcelona, ledare och profil. Tuff och hård, men alltid fair-play. En coachens dröm. Fansens dröm.

Pepe - Var det någon som inte hört talas om Real Madrids något formsvaga spelare inför turneringen så är det ingen som glömmer hans namn nu. Nicken i mål, jublet, den assisterande domarens eviga vinkande, ännu ett mål, godkänt och hjälte. Pepe var och är Portugals nya försvarsstjärna.

Yuriy Zhirkov - Totalt okänd inför turneringen. Zhirkov var inför turneringen vänstermittfältare men skolades av Guus Hiddink om till vänsterback. Det var det bästa alternativet Ryssland hade. Vilken tur. För som han har spelat. Dominerade i samtliga matcher - ända tills EM-mästarna blev för svåra.

Deco - Formsvag i Barcelona. Utkastad av Pep Guardiola. Inför turneringen ansåg experter och journalister i Portugal att laget inte skulle fungera om Deco var ur slag. Kritiken växte. Men som han tystade dem, varenda en. Med sina yttersidor och bländande spelsinne bjöd Deco upp till show, match efter match.

Xavi Hernandéz - I skuggan av sina mer offensiva kollegor. I skuggan av sin defensiva kollega Marcos Senna. Men ingen behärskade tvåvägsspelet så bra som Xavi. Passningsspelet är i absolut världsklass och utan Xavi hade aldrig Spanien vunnit EM. Var finalens stora man och dirigerade hem Spaniens första guld på en herrans massa år. Tack för underhållningen.

Wesley Sneijder - EM:s absoluta konung. Dansade bort motståndarnas möjligheter på det holländska mittfältet. Var underbar att skåda mot såväl Frankrike som Italien och var den enda som kom undan med godkänt eller mer mot Ryssland. Vem minns inte vändningen, skottet och rasslet i krysset? Dubbelfotade Sneijder visade varför han är en Galactico!

Andrei Arshavin - Blev Rysslands nya stjärna när Kershakov inte deltog. Tog chansen och fångade kärleken från en hel värld. Var fantastisk mot Sverige. Magisk mot Holland. Tyvärr bortplockad mot Spanien. Men ändå, vilken turnering från "Den lille Tsaren".

Lukas Podolski - En sensationell vänsterslägga. Snabb som ingen annan. Svårstoppad som ingen annan. Var den som levererade när varken Klose, Gomez, Kuranyi eller Neuville producerade. Och det när Podolski blivit omskolad till vänstermittfältare! Målen och gesten mot Polen, det minns vi med värme.

David Villa - Vad vore ett All Star-lag utan sin skyttekung. Villa var makalöst bra och gjorde det mesta rätt. Skickade Spanien till final, men fick själv inte äran att delta. Villa visade att han trots en omtummlande säsong i Valencia fortfarande är en av de riktigt, riktigt stora. Villa kommer vara het på transfermarknaden i sommar. Gracias!

Luis Aragonés - Guus Hiddink i all ära. Men ingen var mer kritiserad än Aragonés på förhand. Hur kunde den vise mannen från Fortaleza utelämna Raúl? Det ingen visste var att Aragonés var smartare än så. Sure, han hade kanske det bästa spelarmaterialet i hela turneringen. Men det har hans föregångare också haft - i över 40 år. Aragonés är spaniens kung - el rey. Med sin modiga coachning och tidiga byten revoultionerade han fotbollen. Han vågade vinna och han vann. På sitt vis. 70-åringen visade att gammal är äldst.

All Star 4-2-3-1:
Casillas
Ramos, Puyol, Pepe, Zhirkov
Deco, Xavi
Sneijder, Arshavin, Podolski
Villa

Aragonés

Bubblare:
Edwin van der Sar. Gigi Buffon. José Bosingwa. Phillip Lahm. Dario Srna. Olof Mellberg. Per Mertesacker. Luka Modric. Cesc Fabregas. Marcos Senna. Michael Ballack. Bastian Schweinsteiger. Cristiano Ronaldo. Hamit Altintop. Fernando Torres. Zlatan Ibrahimovic. Nihat Kahveci. Roman Pavlyochenko. Faith Terem. Guus Hiddink. Denis Kolodin. Slaven Bilic.

| Jimmy

---

Första gången jag såg Fredrik Ljungberg var 1998. Drömmatchen mot England var en stycke svensk fotbollshistoria. Det var dagen då Fredrik Ljungberg på allvar blev en av de största. Dagen då Fredrik Ljungberg snart skulle visa sig vara alldeles för bra för Allsvenskan. Dagen då Arsené Wenger hittade ett guldkorn.

Första gången jag såg Ljungberg spela live var på Idrottsparken när IFK Norrköping mötte Halmstad BK. Det var en fantastisk match och slutade till sist 6-3 till halläningarna. Mats Lillienberg gjorde tre mål, men det fanns en ännu större stjärna på planen. Ljungberg hade nämligen legat bakom samtliga sex mål.

Minnena av Ljungberg är många. Dock har jag aldrig haft honom som en personlig favorit eller tidigare ansett att hans storhet varit betydande rent historiskt. Det är först när man tänker efter vad nummer nio verkligen åstadkommit man inser att mannen av glas faktiskt tillhör en av de främsta spelarna landet någonsin producerat.

Vem har egenligen gått från en allsvensk klubb rakt in i startelvan i en toppklubb i världens bästa liga, 21 år gammal?
Det torde vara unikt. Jag finner inget annat exempel.

Det du Zlatan, Henke och Elmander...

Vem glömmer egentligen målet på England? Vem minns inte ruschen mot Chelsea, duellen mot Terry och avslutet i krysset? Vem minns inte ilskan i Holland/Belgien och den bortgivna tröjan? Vem minns inte den röda tuppkammen? Vem minns inte Calvin Klein? Vem minns inte bråket med Mellberg? Vem minns inte glädjevrålet mot Paraguay när en hel nation avgudade den där rakade skallen? Vem minns inte kaptensbindeln på Sveriges yttermittfältare? Vem minns inte ribba in straffen mot Holland?

Vem minns inte Fredrik Ljungberg - om 50 år? Kanske 100 år?

Jag har aldrig ansett att Fredrik Ljungberg varit en fantastisk fotbollspelare. Däremot en fascinerande sådan. Under tiden i Premier League favoritiserade jag alltid David Beckham i frågan vem som var ligans bästa yttermittfältare. Jag hatade ju The Gunners. Dem har ändå alltid älskat sin Freddie.

På Bergkamps tid. På Pires tid. På Henrys tid. På Cesc tid.

Ständigt kärleken Freddie och fansen emellan.

Under ett par år i Premier League, på Ljungbergs storhetstid.. när han rundande Terry var han sannerligen en av de bästa spelarna i världen. Utan tvekan.

Ljungberg är en fascinerande spelare.

Det sägs att George Best har sagt följande om David Beckham:
"Han kan inte skjuta med vänstran, han kan inte nicka, han kan inte tackla och han gör inte många mål. Men annars är han helt all right."

Det skulle likväl kunna handla om Ljungberg. För inte fan har karln nån gång lirat upp en back på läktaren?

Gång efter gång har han dock gett allt, kämpat till sista sekunden, tills sista svettdroppen runnit av pannan, tills domaren blåst sin sista signal, tills Sverige tagit sin viktiga poäng, tills allting bara är över. Först då har Ljungberg - Lagkaptenen - gjort sitt därute.

Därför är han en av vår tids största.

Därför var han, tillsammans med Mellberg, hetast i EM 2008.

Likheterna med Beckham är egentligen väldigt många. Förutom touchen med högerfoten. Jag kommer än insistera på att Ljungberg aldrig nått upp till Beckhams kvalitéer. Men en spelare som hägrat på såväl Arsenals som Sveriges mittfällt i ungefär 10 år förtjänar givetvis en plats bland de största.

Kanske den mellan Kurt Hamrin och Lennart "Nacka" Skoglund.

Igår - 27 juni 2008 - meddelade Freddie att landslagskarriären är över. Det är inte utan att man får en känsla av tomhet.

Tack för allt Fredrik Ljungberg. Sveriges lagkapten och trotjänare - i med och motgång.

Du finns inte med i VM i Sydafrika. Men i minnenas land kommer du alltid bestå.

| Jimmy

---

---

De senaste veckorna har varit genomgående omtumlande. Först två heliditiotiska veckor i skolan där sömnbristen stod på menyn. Allt skulle vara färdigt, allt skulle genomföras, ända inpå småtimmarna. Därefter bar det iväg till Spanien. En fantastisk resa. Sedan hemkomst. Ett par vilodagar? Nej, då bar det av att jobba. Sedan kom det som kom att bli ett minne för resten av mitt liv. Studentveckan. Nudå? Andas. Två dagar ledigt, därefter började man jobba igen. Och så ska det nu fortsätta resten av sommaren, förhoppningsvis.

Mitt i allt har innebandysäsongen dragit igång.. höhö. Fotbollsäsongen trappades ned rejält. Debut i A-laget imorgon, dock. Samtidigt i denna hysteriska period drog EM igång.  Tänkte ranka några av mina höjdpunkter hittills.

1. Holland
VM:s absolut bästa lag. Van Persie, van Nistelrooy, Robben, Kuyt, Engelaar, van der Sar och så den främste av de alla - Wesley Sneijder. Underbart att skåda.

2. Tjeckien - Turkiet
Zappade mellan Portugal - Schweiz och denna underbara drabbning. Vilket slutskede. Och nu kanske alla förstår att Petr Cech inte är den stormålvakt han en gång var. Det var inte första gången han agerade osäkert den här säsongen. Nihat? Fenomenal.

3. Cristiano Ronaldo
Endast Wesley Sneijder har varit hetare. Men notera att Portugal inte gjorde något mål utan Ronnie igår. Med honom har Portugal gjort fem och Ronaldo har legat bakom samtliga. Statistiken? Två andrahandsassist, två assist och ett mål.

4. Lagerbäck
Strategen Lagerbäck fick Rehhagel att se ut som en liten grabb. Daniel Andersson av alla. Och så bra han har varit. Mot Spanien var han tamefan bäst på plan. Otroligt nog. Däremot var det synd att Rosenberg byttes in medan Larssons dröjde. Nåja, Lagerbäcks taktik tar oss vidare.

5. Italien
Underbart att VM-mästarna är nära på att halka ur turneringen redan nu.

Det är något speciellt med EM och VM. Då befolkningen på något sätt samlas på samma ställe. Då allting liksom stannar. På onsdag smäller det på allvar. Huhu.

Själv hade jag mina tankar kring startelvan för ett par månader sedan. Skador på Linderoth och Edman samt Henkes återkomst rörde till det en del.

Min startelva mot Grekland den 10 juni 2008: (Ur bloggen 14/2 08).

Målvakt: Rami Shaaban. Just nu given då Isaksson inte spelar A-lagsfotboll. Stabil målvakt och bra med fötterna.
Högerback: Sebastian Larsson. Spelade ytterback i Arsenal, har gjort det i Birmingham i år. Grym arbetskapacitet.
Mittback: Olof Mellberg. Given i backlinjen. Solid spelare som är duktig i luften.
Mittback: Petter Hansson. Litet svaghetstecken. Höll inte i Tyskland. En duktig spelare när han spelar som bäst.
Vänsterback: Erik Edman. Vänsterfotad modern ytterback. Räcker gott och väl.
Defensiv mittfältare: Tobias Linderoth. Given. Enormt viktig!
Högermittfältare: Johan Elmander. Grym löpkapacitet. Vore dumt att inte nyttja det mer. Här får han löpa i evighet.
Vänstermittfältare: Fredrik Ljungberg. Lagkapten och just nu i väldig form. Enormt duktig när han är skadefri.
Offensiv mittfältare: Kim Källström. Kongo-Kim är Sveriges vassaste vapen. Bra skott, bra driv, härlig moral.
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic. En roll strax framför Kim. Mållös sedan 2005. Måste lossna i EM. Världsklass i Inter.
Anfallare: Marcus Allbäck. Syttekung i EM-kvalet. Sveriges mest trogna målskytt bör starta i EM. Matchvinnare.

Ett par ändringar inför Rysslands-matchen bör givetvis göras :)

Isaksson
Stoor, Mellberg, Hansson, Larsson
Andersson
Elmander, Källström, Ljungberg
Ibra, Henke

Isaksson var instabil mot Grekland, men växte enormt mot Spanien.
Stoor var lysande mot Spanien. Nilsson är i mina ögon inte tillräckligt bra. Larsson hanterar vänsterkanten bra.
Sidled, jodå. Han är i god form. En frisk Linderoth ersätter givetvis.
Kongo är i mina ögon vassare än Svensson. En matchvinnare.
Anfallsduon behöver knappast presenteras.

GO GULA OCH BLÅ!

| Jimmy

---

Jag säger inte att Frank Rijkaard är en undermålig tränare. Jag påstår heller inte att han kört FC Barcelona i botten. Han har ett par stjärnor som inte levererar, blir ständigt påhoppad av den spanska pressen och svarar arrogant genom att ge dem ett finger. Inte bokstavligt, men ändå.

Rijkaard har tappat fotfästet och kontrollen på det som en gång var en levande maskin. Det lag som malde ner motståndare efter motståndare och skrämde en hel kontintent. Där fanns en lysande stjärna i form av Ronaldinho. Denne, som i sina bästa stunder, förnedrade John Terry på Stamford Bridge inför ögonen på en fotbollsvärld, inklusive Mr Money - Roman Abramovitj.

Det Barcelona som charmade sina motståndare. Den Ronaldinho som applåderas av slipsgubbarna på Santiago Bernabeu. Det Barcelona som vann Champions League våren 2006 då Henrik Larsson spelade en avgörande roll.

Det Barcelona existerar inte.

***

Igår satt jag och njöt framför TV:n. Jag hade inget hellre än varit på plats under tifot på Stretford End, sjungit "Viva Ronaldo" och skrikit av glädje när Paul Scholes tackade för kaffet och sköt en projektil som egentligen är ojämförbar. Victor Valdés var givetvis maktlös.

Hela Barcelona var maktlösa. Både igår och på Camp Nou.

På Manchester United's officiella svenska hemsida är TV6:s studio stämplad som pajasartad. Glenn Hysén stirrar blint på Liverpools framgångar, vilka i och för sig tar slut ikväll. Bosse Pettersson stöder Chelsea och Barcelona. Och Thomas Nordahl givetvis Milan. Att slänga in Stuart Baxter var väl enbart för att Sir Alex är Baxters idol. Den enda som uppträder någolunda proffessionellt utöver lekmannen Runheim är Johan Mjällby. Rakt på sak. Objektiva åsikter. Ökad lön? Tja, jag vet inte. Men hur som helst är de övrigas analyser helt utom kunskap.

Barcelona var inte värda ett avancemang. Barcelona var inte bättre än United. Barcelona skapade inte mer än United. Det ENDA Barcelona gjorde bättre än United var att hålla i bollen. Anledningen är enkel. Sir Alex valde att spela ett lågt försvarsspel på Camp Nou för att få med sig ett oavgjort resultat. På Old Trafford gjort United tidigt 1-0, efter en enorm press som följde, och därefter försvarade sig väl. Utan Vidic. Utan Rooney. Utan Neville.

United spelade 1-0 mot Barcelona utan två av lagets ordinarie försvarare. Och utan lagets viktigaste offensiva spelare. Nej, Ronaldo är inte viktigast. För utan Wonder Wayne hade Ronaldo inte gjort 38 mål i år. Det är Rooney som får United att blixtra och att spela en så pass dynamisk fotboll som man faktiskt gör. Däremot är Ronaldo än bättre individuell spelare, men det är en annan sak.

***

Det är just dynamiken i spelet som Frank Rijkaard har misskött sitt arbete. Han har en anfallskvot som skulle kunna fylla tre La Liga lag. Han har Deco och Xavi som ska vara två av ligans bästa centrala mittfältare.

Rijkaard fick ut noll av dem alla, förutom Leo Messi.

Jag är ännu fundersam på varför Rijkaard valde att spela med Deco och Eto'o. Två extremt formsvaga spelare som uträttat NADA. En vass Iniesta på Decos plats. En talangfull Bojan till vänster i anfallet och en stark Henry istället för Eto'o central. Det hade varit något. Självfallet saknar Barcelona Ronaldinho mer än man tror. Men denne är skadad och inte ens med i resonemanget.

I United finns, i vanlig ordning, Rooney, Tévez och Ronaldo med som offensiva spelare. Dessa kombinerar löpningar, byter platser, låter Rooney hämta boll, varierar, byter kant med varandra, varvar av centralt, jobbar i defensiven, gör mål, passar fram till mål, skapar ytor för varandra. Det är en dynamik i spelet som Sir Alex skapat. Och den gör United fruktansvärt bra.

Visst har United världens bästa försvar, men Barca gjorde det enkelt för United igår.

Eto'o vilade centralt, hade han en stol med sig ut? Visst, han hämtade ett par bollar på kanterna, men missade varenda passning. Iniesta kom inte till sin rätt på vänsterkanten, där han var fast hela tiden. Och så Leo Messi. Denne löpte på sin högerkant, spelade inte av Evra en enda gång - men passade på när denne var i offensiven.

Messi hade ETT skott på mål. Visst var han bra. Men han skapade ingenting. Det fanns ingen att spela och det är omöjligt att dribbla sig igenom United's försvar. Försvaret var helt makalöst igår.

***

Jag tror att Sir Alex skulle kunna skapa den rörelse som Barca idag saknar. Det skulle göra dem gott.

Istället reser United nu till Moskva. Vilket dem efter två matcher helt klart är värda. Frågan om Barcelona verkligen har världens bästa offensiv kan helt klart ifrågasättas. Inte ett enda mål på två matcher mot United. Och detta trots att Edwin van der Sar inte varit på topp i någon av matcherna.

COME ON THE RED'S - LET'S BRING THE TROPHY HOME

| Jimmy

---

I mitten av 60-talet huserade en talangfull och teknisk spelare på Manchester United's mittfält. George Best är än idag ihågkommen som en av de främsta spelarna genom tiderna. Vissa påstår till och med att Best är nummer ett, alla kategorier. Efter George Best avsked från Manchester United och den stora fotbollsscenen har en rad stora spelare efterträtt tröja nummer sju. Eric Cantona och David Beckham är två exempel.

Den senaste i raden är en talangfull och teknisk mittfältare vid namn Cristiano Ronaldo. Likheterna med Best är slående men endast framtiden kan utvisa om den unge portugisen kommer att passera George Bests kultstatus på Old Trafford. Jag anser i varje fall att Ronaldo är världens bästa spelare för tillfället.

 

 

Faktum är att Ronaldo redan passerat George Best i historieböckerna. Best var så sent som för en månad sedan den mittfältare som gjort flest mål i United under en säsong. Den 19e mars gjorde Ronaldo både sitt 32a och 33e mål för säsongen. Därmed kan Ronaldo ståta med statistiken att ingen mittfältare gjort fler mål än honom under en säsong, inte ens legenden George Best. Sammanlagt har "Magikern från Madeira" nu mäktat med hela 38 mål, endast åtta fullträffar från Denis Law's totala klubbrekord. I mina ögon råder det inget tvivel om att Ronaldo är världens bästa fotbollsspelare. Ingen kan jämföra sig med honom! Ifjol ansågs Káka vara världens bästa spelare, denne kan knappast mäta sig med Ronaldos målfarlighet, inte heller Leo Messi, Didier Drogba eller Fernando Torres. Zlatan Ibrahimovic´ och Ronaldinho är inte heller i närheten. Ifjol prisades Ronaldo med 14 individuella priser. Han saknar dock de två mest ärorika. När säsongen är över kommer Ronaldo med all sannolikhet prisas med Guldskon, som ett bevis på att han är Europas bästa målgörare säsongen 2007/2008, och strax därefter med guldbollen som årets spelare i Europeisk fotboll.

Men Cristiano Ronaldo är långt ifrån att "bara" vara en målskytt. Precis som George Best är han en tekniker, men en än mer välutvecklad sådan. Han är enormt svår att ta bollen ifrån och har en extrem fysik, även om han i hopp om att få domslut med sig lägger sig lite väl ofta. Ronaldo är 184 cm lång och väger närmare 85 kg, trots det är han fruktansvärt snabb och explosiv. Med sin storlek är han också märkbart målfarlig i luftrummet och gör årligen flertalet mål med pannan. Därtill har han ett fantastiskt skott, med såväl vänster som höger fot. Han skjuter bra från distans, men även från nära håll. Dessutom har han utvecklat sin kompetens på fasta situationer och får idag anses som en av världens bästa frisparksskyttar. Han har ett otroligt märligt tillslag vilket får bollen att ändra riktning och helt ställa motståndarmålvakterna. Dessutom är han en skicklig passningsspelare. När han inte själv gör mål ligger han ofta bakom medspelarnas. Med andra ord, Cristiano Ronaldo är fullständigt komplett som fotbollsspelare. Han är ett fysiskt fenomen och det är inte för intet som han fått smeknamnet "Magikern från Madeira".

Cristiano Ronaldo föddes på den portugisiska ön Madeira 1985. I början av året fyllde han 23 år. Trots sin ringa ålder och relativt korta sejour i United är han fansens favorit. Bland motståndarna är han dock hatad mer än någon annan. Vid VM-turneringen i Tyskland 2006 blev Ronaldo syndabock för Englands misslyckande. Den engelska pressen var hänsynslös och kritiserade portugisen för sitt agerande när Wayne Rooney blev utvisad. Det befängda påståendet lever kvar än idag och vart än Manchester United spelar inom de engelska gränserna buas Ronaldo ut, så fort han får bollen. Allra värst var det vid säsongsstarten hösten 2006 och många spekulerade i att Ronaldo aldrig någonsin skulle återvända till United. Spekulationerna var felaktiga och istället fick Ronaldo chansen att visa upp sin starka mentalitet. Redan som barn fick Ronaldo känna på livets hårda sidor. Han växte upp under svåra förhållanden men kärleken till fotbollen gav såväl honom som sin familj ett värdigt liv. Men mitt under sin karriär i United avled Ronaldos pappa. I samma veva skapades en påfrestande konflikt mellan Ronaldo och lagets dåvarande skyttekung Ruud van Nistelrooy. Den sistnämnde fick därav sparken från klubben. Det är i mångt och mycket det starka psyket som fått Ronaldo att bli den spelare han är idag. Glåpord, burop och bryska kapningar. Ronaldo har överlevt allt samtidigt som han svarat med ett leende, en tunnel eller en klackspark. Så sent som i helgens möte med Arsenal visade han prov på detta. United tilldömdes straff men Ronaldo tvingades slå om straffen två gånger på grund av att en spelare sprungit in i straffområdet för tidigt. Ronaldo visade ingen som helst nervositet och slog iskallt båda straffarna i mål. Idag kan inte ens motståndarna blunda för hans storhet.

Kritikerna hävdar att Ronaldo filmar påtagliga gånger under matcherna och att han endast gör mål mot så kallat sämre motstånd. Det stämmer inte. Skådespelet kring straffområdet har minskat rejält i takt med att Ronaldo mognat som spelare, vilket tyvärr motståndarna och domarna ännu inte uppfattat. De som påstår att Ronaldo inte presterar mot bra motstånd bör ta sig en rejäl tankeställare. Ronaldo har gjort mål i båda mötena mot ligatrean Arsenal den här säsongen, avgjorde stormatchen mot Liverpool, inledde målskyttet mot Roma i Champions League, skickade Lyon ut ur turneringen genom matchens enda mål samt att han nätat i båda mötena med sin före detta klubb Sporting. När Ronaldo gjorde mål i Lissabon vägrade han att jubla och när han i slutminuten byttes ut möttes han av stående ovationer. Det är sådant som gör stora spelare större och sådant som får motståndarna att önska att Cristiano Ronaldo bar deras klubbfärger.

40 år efter George Best storhetstid har Manchester United fortfarande klätt sin bästa spelare i tröja nummer sju. Men på planen är Ronaldo nummer ett.

Muntlig argumentation i Svenska C vt 2008.
Bilden är fotad på Old Trafford 080329.

| Jimmy

---

Skolan är tortyr. Endast veckor kvar..

Därav har bloggen uppdaterats mindre rikligt under den närmaste tiden.

Hade annars funnits en hel del att skriva om. Redo för en lista?

***

• Foppas dominans i NHL
• SM-finalen i Ishockey, eller är det ens någon som bryr sig?
• Fotbollsallsvenskan
• IFK Norrköpings skandalösa inledning, funderar att såga Peking totalt i NT eller möjligtvis på bloggen
• Helsingborg vinner allsvenskan
• Manchester United's dominans i såväl ligan som i CL
• Romarios avsked
• Cristiano Ronaldo
• Silly Season
• Högskola, Jobb och utlandsresor
• Emile Heskey
• Urban Nilsson

Den senare imponerades jag av under gårdagens intervju på 24NT. Enligt tidningen var det 10 år sedan han coachade FVIB. Nu är han tillbaks. Förmodligen ett starkt nyförvärv. Hittills det enda starka..?

Urban Nilsson, Rågher Godin, Tom Iversjö, Willy Wiklander? och Jimmy Gustafsson?

Jo, tränarstaben ser nästan lika stark ut som när jag skrev på mitt kontrakt.

Då:
Anwar Samuelsson, Rågher Godin, Tom Iversjö, Thomas Karlsson, Christer Norwald och Mats Olsson.

***

Hylla Sören Cratz.

***

Möjligtvis saknar IFK en man som Micke Andersson vid rodret?

IFK:s nyförvärv:
Armando Ibrakovic, b, ++
Gunnar Thor Gunnarsson, b, +
Feliciano Magro, m, ++
Marcin Burkhardt, m, +++
Imad Khalili, m/a, ++
Kevin Amuneke, a, +++

Amuneke och Burkhardt anses som klasspelare.
Det måste vara enkelt att vara en klasspelare i Allsvenskan när man är totalt osynlig i jämförelse med Thomas Olsson och Jonas Wallerstedt.

***

I helgen gjorde Martin Åslund debut för Assyriska. Huhu.

***

Vet Mats Jingblad vem Rajalakso är?

***

Anders Svensson, Cesar Santin och Niclas Alexandersson är klasspelare.

***
Mitt tips:
Säsongens målvakt: Kim Christensen, IFK Göteborg
Säsongens back: Peter Larsson, Halmstad BK
Säsongens mittfältare: Adam Johansson, IFK Göteborg
Säsongens anfallare: Henrik Larsson, Helsingborgs IF

Helsingborg
-----------------
IFK Göteborg
IF Elfsborg

***

Göteborgs AIS
IFK Norrköping
-------------------
GIF Sundsvall
Ljungskile

***

Träningsledig? Glöm det.

Måndag: Gym
Tisdag: Fotboll
Onsdag: Innebandy
Torsdag: Fotboll
Fredag: Innebandy
Lördag: Gym
Söndag: Match

***

Ikväll: Gräsplan? Fullplan? Monnes IP?

| Jimmy

---

I helgen gjorde man comeback på fotbollsplanen efter närmare två års uppehåll, i division 6-laget Norrköpings FF.
Motståndet stod Klockaretorpets B-lag för, vars A-lag hör hemma i div. 4 och senare under dagen spelade jämnt (i alla fall resultatmässigt) mot Sylvia.

Bollis, 11.00. Kick off.

Jag inledde på bänken för att sedan byta av lagets skyttekung Kricka Perfors efter en 25 minuter. Med nummer elva på ryggen klev man in på planen, debut för NFF och comeback rent fotbollsmässigt.

Det tog bara ett par minuter innan man själv, som förr i tiden, placerade in bollen fri mot målvakten. I'm back.
Lurade först backen för att ta bollen efter uppstuds, utmanade en mot en och tråcklade mig förbi. Placerade bollen mellan benen på målvakten och 3-1 var ett faktum. Leverar direkt ;)

Var sedan ytterst nära att dunka in en halvvolley från distans efter en smart passning från motorn Alvarado.

***

I andra halvlek bröt man bollen på mittplan, spelade Mardsjö som i sin tur friställde Axelsson. Själv befann jag mig strax bakom och lyckades peta in returen på friläget med en vänster bredsida från en 15 meter. Betalar av övergångssuman i debuten ;)

5-5 blev slutresultat efter att vi tappat ledningen med 5-2 den sista kvarten...
Tappade i och för sig hela matchen när Daniel Alvarado byttes ut efter 45'.

Otroligt nära att jag nätade i slutsekunderna, men bollen smekte stolpens utsida...

Nåja, tillbaks i alla fall.

***



***

Comeback på innebandyplanen blev det idag. Spelade back tillsammans med ett potentiellt nyförvärv från Norge. I mina ögon imponerade Lars-Erik Torp mest, även om träningens gigant var Jussi Heikkinen. Den sistnämnde gjorde för övrigt sitt sista framträdande i Aluceum idag.

***

En dag som denna får mig att blicka tillbaka...
"He comes from Serbia, he'll fucking murder ya. Nemanja wooho, Nemanja wooho."

Utan Vida, ingen viktoria.

Slaget på Stamford, huhu.

***

För övrigt anser jag att IFK Norrköping kommer befinna sig långt ned i tabellen,
medan Helsingborgs IF vinner Allsvenskan 2008.

| Jimmy

---

Home sweet home.

Hilton Chambers blev för tre nätter mitt hem. Ett stenkast från Piccadilly Gardens. Mitt i centrala Manchester.
En stad jag på förhand trott skulle vara tråkig, trist och grå.

Men detta är inte boring, boring Arsenal.

Manchester is wonderful.

Härlig atmostfär, trevlig folk och ett upprustad stad.

Home!



***

Nu blir det inget mer Elias. Heller inget mer Micke, Rickard eller Marcus.

Tack för en enormt trevlig vistelse i England.

Sure, något regnigt i vanlig ordning. Något man får infinna sig i när man reser till Manchester.
Dock soligt och fint under drygt hälften av resan. Inget att klaga på med andra ord.



***

Lördagen den 29 februari är för evigt ett minne i sig. Matchdagen. Manchester United - Aston Villa, men inte bara det. Stämnigen på Bishop Blaize inför matchen där Pete Boyle ledde sin ''Red army''.

Sångerna, hyllningarna och människorna. Alla från olika delar av världen, olika religon, kön och ålder. Men en sak tillsammans hade vi alla - Manchester United.

Stämningen är obeskrivlig, det går inte att beskriva med ord.


Pete Boyle,
King of Bishop Blaize

***

South Stand, stol 193. Omkring mig: 75 931 åskådare. Mäktig inramning och platser enbart en tio meter från planen. Sex rader nedanför mig tog en åskådare i hand med John O'Shea.

Makalöst.

Därpå fyra mål till United. Noll till Villa. Och vilka mål...

Cristiano Ronaldo noterades för ett mål och tre assist. Att han är bäst i världen behöver väl knappast nämnas..

"He plays on the left, he plays on the right. Oh that boy Ronaldo makes england look shiet"

"Viva Ronaldo, Viva Ronaldo, Viva Ronaldo. He's running down the wing, hear United sing. Viva Ronaldo"

Sångerna ekade från Stretford End, East Stand.


Münich tunnel
Sorrow...

***

Resan var magisk.

Stadium Tour och Museum.

Fick äran att sitta på Ronaldos plats i omklädningsrummet och även inta avbytarbänken.


Stretford End


Ronaldo -
King of Stretford End

***

"He comes from serbia, he'll fucking murder ya. Nemanja wooho, Nemanja wooho."

"Anderson-son-son He's our midfield mag-ic-ian To the left, to the right, to the samba beat tonight He is class, with a brass and he shits on Fabregasss!"

Manchester is wonderful!



Jag vill tillbaks. Hem.

| Jimmy

---

Igår gjorde jag entré på fotbollsplanen igen. Det var onekligen ett tag sen sist. Jag lade skorna på hyllan en vårdag 2006 för att satsa på innebandyn till fullo. Ett samtal med Kaj Jussila och karriären i Eneby BK fick sitt slut.

Igår blev det comeback på Bollis med NFF. En rad gamla polare från tiden i EBK representerar nu NFF och min förra Juniortränare Christer Eriksson har tagit över klubben sedan en tid tillbaka.

Ett kärt återseende.

Grusplan, kyla, hårda bollar och tuffa dueller.

***

Lovord från Coach och en ass. coach som efter träningens slut påpekade att licensen med EBK kunde brytas, vid intresse.

Får sammanfatta comebacken som godkänd. Men jag har mer att ge.

Ge mig en nyklippt gräsplan, doft av nygrillat, värmande sol och ett par adidas.

Då blir det åka av ;)

***

Joel
Oscar
Jonathan
Calle
Nermin
Dino
Ernad
Stefan
Krille
Johan
Berra
Jocke
Zoltan
Christer

Kändes knappast att man var i en ny förening...

Något som gjorde klubbvalet enkelt. Samt att Christer Eriksson är en av de bästa tränare jag någonsin haft,
den absolut bästa fotbollstränaren!

***

Blev dubbelpass igår.

Först NFF. Sedan träning med Mr Kubowicz korpenlag.

Var knappast Zidane i NFF, däremot i korpen..

Orre underhållaren. Jimmy Zizou. Bappis. Adel.
vs
Robin. Hubbe. Tomas. Söder.

4-2 i matcher :]

"Hoppsan".

***

Hur länge varar fotbollscomebacken?

---

Tomhet, ängsla och sorg. Det var den 2 november 2002 och klassiska IFK Norrköping hade spelat bort ett förnyat kontrakt i Allsvenskan efter debaclet i Sundsvall. Känslorna svallade liksom i kroppen, ådrorna färgades blå och tankarna virvlade iväg. Det var över.

Nästan sex år senare spelar Peking allsvensk fotboll igen. Det tog mer än ett halv deccenium. Det är inte speciellt konstigt med närmre eftertanke. Det är heller inte speciellt konstigt om återtåget plötsligt spårar ur och Peking omedelbart degraderas. Jag är inte orolig idag. För jag skulle inte sörja en eliminering. IFK Norrköping förtjänar inte bättre. Man är helt enkelt inte så bra att man kan glida igenom en tuff allsvenska 2008.

Det var bättre förr. Gnällbänken har nött dessa ord i evigheter. Det är snart 19 år sedan IFK vann SM-guld senast. Det lär dröja många år till. Kanske ett deccenium. Om staden Norrköping har tur?

***

Mitt hjärta har alltid slagit för IFK. Min hjärna har alltid sympatiserat med Peking och ständigt hoppats på att den blåa stjärnan åter ska lysa. Jag ser inget ljus på himlen nu. Det är mörker överallt. Jag har till och med slutat sympatisera. Hjärtat slår fortfarande - åtminstone till viss del.

Förr satt jag på Parken och intalade mig själv om att IFK var värt ett bättre öde. Det fanns spelare som Eddie Gustafsson, Kleber Saarenpää, Thomas Olsson, Martin Åslund och Kristian Bergström... Förr i tiden har även Kim Suominen, Tomas Brolin och Kennet Andersson tagit på sig den vita dressen. Långt innan dess även Ove Kindvall, Harry Bild och Gunnar Nordahl!

Idag finns inte sådana profiler. Det finns ingen spelare i IFK Norrköping som har någon möjlighet att representera Lars och Rolands A-landslag, eller som ens är i närheten av det. Det beror på två saker:

• "Stjärnorna" är importer
• Resterande spelare håller inte måttet eller har passerat sin idrottsliga kulme

***

Känslorna svallar knappast fastän premiärmatchen mot Djurgårdens IF närmar sig. Jag kommer inte ens befinna mig på plats. Då är jag någon helt annan stans..

När Stefan Thordarson bekräftade sin comeback var jag den förste att jubla. Jag är dock inte tillräckligt cynisk för att kalla den isländska härföraren en frälsare. Det är han inte. En spelare gör inte ett lag. Det finns många svagheter i årets upplaga av IFK. Men med Thordarson försvinner åtminstone en...

Det är dock inte i offensiven problemet ligger (värva gärna "Burken" ändå..). Det är utan tvekan i försvaret. Det lär märkas när Johan Oremo, Anders Svensson och Henrik Larsson närmar sig straffområdet.

Mats Jingblad och Sören Cratz har en del att jobba med. Det är redan nu Allsvenskan Countdown.

Jag kan bara önska lycka till - Norrköping behöver onekligen ett allsvenskt fotbollslag.

| Jimmy

---

Ett leende, en bredsida, ett par grabbar och en dov belysning i en liten gymnastikhall. Och så bollen förstås. Detta är receptet för att förgylla en kväll. Det var i alla fall så kvällen såg ut. Ett par snabba överstegsfinter, ett par kliniska avslut, vinst med 5-0 och 5-2. Sedan, efter 14 minuter kom lårkakan.

Det måste vara oerhört jobbigt att heta Michael Owen eller Louis Saha, kom bara att tänka på det i stundens allvar.

17 minuter. Back on track. Slö, lat, oengagerad - ont.

19 minuter. Erövrar bollen, ett väggpass och ett kliniskt avslut.

Game on. Vinst igen.

Lag Kubowicz: Steget, Tomas, Orre och Bappis.

Lag Crouch: Niclas, Adel, Hubbe och Olle.

***

Tre raka vinster, lagbyte. Mitt och Tomas samspel gick om intet. Orres och mitt sambalir syntes emellanåt. Men det gick inte speciellt bra. Det brukar bli så när man byter lag, mitt i allt.

Kunde inte låta bli att tänka på Michael Owen igen..

***

Btw, blir det en comeback på fotbollsplanen på allvar efter innebandysäsongens slut? NFF lockar...

***

Igår avslutades veckans härliga Champions League-matcher. Något vi fotbollsälskare förstås följer med öppna ögon.

Läget är väl okej, det är ju världsfotboll vi får se, som Tomas Nordahl sa igår. Vi fotbollsälskare är ett annat av hans patenterade uttryck.

Liverpool slog Inter med 2-0 och bör gå vidare. Det var väl egentligen det enda som stack ut under tisdagen.

Igår imponerades jag av Sevilla och deras chanser ser goda ut, liksom Milans. I övrigt var det inga överaskningar

***

United då? Spelar som en påse skit, men får med sig ett oavgjort resultat. Bara en fråga, är Nani världens främsta yttermittfältare JUST NU? Han låg bakom samtliga mål mot Arsenal i FA-cupen och slog även inlägget till Carlos Tévez igår. Imponerade.

***

På tal om United. En nybryggd, rykande kopp kaffe och läsning av Mikael Österdahls anekdoter och beskrivelser. Det är njutning om något.

Idag är det 50 år sedan världens genom tidernas mest kompletta fotbollsspelare dog. Vila i frid Duncan Edwards.

***

Man kan verkligen, om man väl tänker efter, inse hur mycket glädjen i spelet påverkar en. Ler jag? Jag vet inte. Ler Ronaldinho? Jag vet inte. Ibland kanske.

Det säger en del. Även om många kanske inte förstår. Det gör detsamma.


(i skol-DM, därav Åby Oliers-tröja.. höhö)

En leendes Ronaldinho är världens bästa spelare. Då kan Cristiano Ronaldo, Kaká och Messi göra upp i en kamp där bakom. Det finns en mästare, igår steg han upp ur dvalan och spred skräck som förr.

Med ett leende, en klackspark, ett par grabbar och ett fullsatt Parkhead.

Det är njutning det med.

| Jimmy van Nistelrooy

---

Det handlar om olika saker. Det är definitivt inte två sidor av samma mynt. På tal om det ena var just mynten en bidragande faktor, för det andra något helt annat. Nämligen kunskapen. Juventus har lyckats acklimatisera sig på nytt men IFK Norrköping kommer med all sannolikhet inte göra det. I alla fall om jag får reflektera fritt och göra mina subjektiva tankar hörda.

Allsvenskan 2008 kommer inom kort att inledas. En nykomling vid namn IFK Norrköping kommer att finnas med när vinterkylan ger vika och våren glöder av hetta. Inte på termometern, men på fotbollens arenor. Jag tror det blir en kort visit i Norrköping. Jag tror att temperaturen sjunker i samma takt som Ale Del Pieros status i Turin ständigt närmar sig zenit.

Vad har Juventus med Allsvenskan och göra då? Inte ett smack. Men "Den gamla damen" är precis som "Peking" en anrik klubb som omskakade ett helt land när sejouren i högsta divisionen fick ett abrubt slut. För Juventus del handlade det om ekonomiskt fiffel och en stor skandal. För IFK Norrköpings del handlade det om oförmågan att prestera bra fotboll, detta trots stjärnor som Antti Sumiala och Nick Bosevski.

***

Återtåget. Juventus dansade samba och bjöd dagligen till show i Serie b. "Bianconeri" var ständigt ett nummer större än sina motståndare. Det var inte IFK Norrköping. Det handlar om kontunitet. Visserligen förlorade Juve stora stjärnor som Lillian Thuram, Fabio Cannavaro, Patrick Vieira och Zlatan Ibrahimovic. Men Juve lyckades behålla Pavel Nedved, Gigi Buffon, Ale Del Piero och David Trezeguet. Det var sannerligen nyckel till framgång. Därtill plockade man upp unga talanger som kunde bredda truppen och utveckla sina kunskaper för en framtid i Juventus. Till sist värvade man ytterligare kraft, speciellt när avancemanget stod klart. Iaquinta, Sissoko, Andrade och Salihamidzic är exempel på dessa. Det har åter gjort Juve till ett topplag i Serie A.

IFK Norrköping då? De gamla stjärnorna finns kvar. Mikael Blomberg, Magnus Samuelsson och Mikael Roth. Spelare som Gardar Gunlaugsson, Eirik Dybendal och Daniel Bamberg blir livsviktiga. Unga talanger som Armando Ibrakovic, Andreas Haglund och Christopher Telo har plockats in. Värvningar som Feliciano "Felix" Magro, Kevin Amuneke, Imad Khalili och Gunnar Thor Gunnarsson är inte allt för upphetsande. Hittills har de enbart gjort Mikael "Gädda" Hanssons lön som rehabtränare ifrågasatt. Borde inte en man som tar hand om skadorna på halva laget tjäna mer ?

***

Nej. Juventus lyckades behålla rätt spelare. De som har ett hjärta som klappar för svart och vitt. Jag tvivlar inte det minsta på Samuelssons kärlek til l IFK , men just nu hålls han mest med förbandslådan. Det samma gäller nyförvävet Amunke samt Magnusson, Haglund, Blomberg, Gunlaugsson, Magro, Gunnarsson, Dybendal, Racu och Omekanda. Det kommer inte att hålla. IFK känns som ett ålderstiget AC Milan, utan stortalanger som Señor Pato och stjärnan Kaká . Sure, Magro håller hög klass. Men det är inte för intet som framträdanden i Djurgården går att räkna på en hand...

Juventus lyckades ta steget från Serie B till Serie A och etablera sig i toppen direkt. IFK Norrköping tog ett par år på sig innan avancemanget blev till verklighet. Jag räds för att återtåget kan vara till ingen nytta. Eller är ett år i rampljuet värd all möda?

***

Juventus hade en gång i tiden en polsk stjärna i Zbigniew Boniek. Jag hoppas innerligt att Marcin Burkhardt blir en ny hjälte på Parken. Det kommer krävas stordåd, á la Peter Hansen. För den dagen IFK lämnade Allsvenskan fanns inga trogna spelare som Ale Del Piero och Gigi Buffon. Snabbt försvann det mesta av själen. Antti Sumiala tömde bankkontot och tog första bästa plan till Turkiet. Det kommer hända igen, om IFK åter degraderas.

Ale Del Piero sa: "En gentleman lämnar inte sin dam".

Det är sådant som gör en anrik klubb anrik. Och det är sådant som gör ett fallande lag till ett stående. Eller kanske ett bestående...

| Jimmy

---

I antika Grekland härjade en man som erövrade allt som kom i hans väg. Den makedonske erövraren skulle emellertid kallas Alexander den store. 20 år gammal efterträdde han sin döda far och hans marscher genom Europa skulle läras ut till människor världen över - mer än 2000 år efter sin död.

Den här bloggen skulle kunna fortsätta handla om Alexander den store, el conquistador, eller kanske om det som gjorde helgen fulländad? Nämligen Manchester United's slakt på Theatre of Dreams mot ett Arsenal som var lika blekt som reservstället. Nja.

Det skulle kunna handla om William Gallas stora käft, Emmanuel Adebayors pinsamma filmning, William Gallas spark i arslet på Nani, Cesc Fabregas osynlighetsmantel, William Gallas frisyr eller Emmanuel Eboues hjärnsläpp. Nja.

Det skulle också kunna handla om hur fantastisk bra United var, hur Wayne Rooney bjöd motståndarförsvaret på en resa ut i det okända, att Darren Fletcher är världens bästa femte alternativ, att Bister.. förlåt, Mister Capello applåderade när Wayne Rooney byttes ut eller hur Nani dansade samba med Justin Hoyte. Nja.

***

Det kommer att handla om Anderson den lille. Visst att Nani låg bakom samtliga mål igår, Rooney var helt bländande och Darren Fletcher gjorde det tysta jobbet lyhört. Det var ändå Anderson Luís de Abreu Oliveira som fick mig att le i oändlighet. 19-åringen är ingen kung, däremot en ny conquistador. Anderson är allt Manchester United behöver och förmodligen vad ett brasilianskt landslag kommer att behöva. Inom ett par år är jag övertygad om att han axlat Paul Scholes på ett fulgott sätt och anses som en riktig världsspelare. Han har nämligen allt, erövraren från Porto Alegre.

Roy Keanes elaka, viljestarka blick. Paul Scholes eminenta spelsinne, Michael Carricks passningsspel och Owen Hargreaves löpkapacitet. Mixtra dessa ingredienser och Anderson dyker upp på menyn. Det råder inget tvivel om att Brasilien åter igen producerat en supertalang. Kanske är Paul Scholes passé redan inför nästa säsong, något en fanatiker aldrig hoppas på. Men skulle det inträffa finns Anderson tillgänglig och han kommer garanterat inte göra bort sig. Det enda som fattas är att Andeson börjar producera i samma anda den gode Scholes en gång i tiden gjorde. Då är han huvudrollsinnehavaren på The Theatre eller El Teatro som Anderson kanske skulle ha sagt.

***

Man United har mött Arsenal två gånger i år. Ställningen? 2-0. Ja, i duellen mellan Anderson och Cesc. Jag längtar redan till nästa möte. Kanske kan United bättre på siffrorna 6-2 (2-2, 4-0) till något ännu större. Det känns högst angeläget.

Alexander den store var kung i 13 år och erövrade en mängd länder. Anderson den lille har en bit att vandra för att bli riktigt stor. Men förhoppningsvis nöjer han sig dock med en industristad i norra England...

Och för övrigt, Manchester United will always rise again.

| Jimmy O'Shea

---

De sa att han var slut, de sa att det en sorg att beskåda honom, de sa att skadorna förstörde hans karriär, de sa att han var överviktig, de sa att allt var över, de säger att allt är slut nu.

Jag säger: It ain't over 'til it's over!

***

Han slog igenom i Holland i mitten av 90-talet efter succén i den inhemska ligan, värvades av FC Barcelona och gjorde mål på Stoichkov-manér, blev utsedd till världens bästa spelare och hamnade i Inter. Var 90-talets egen Pelé och dominerade stort, anlände till Frankrike 98' för att gräva guld. Var, tillsammans med Rivaldo, Brasiliens stora stjärna men blev mystisk sjuk och karriären vände.

Det var någonstans där som spelaren och underhållaren försvann ur kroppen, målsinnet skulle dock alltid finnas kvar. Det berömda rycket, att göra fyra-fem spelare; det var som bortblåst. En skaderabbad karriär i Inter gjorde att succéduon med Christian Vieri uteblev. Sedan bar skutan vidare till Spanien igen, och Real Madrid. Hånad, utskrattad och kritiserad. Mål gjorde han i massor och till VM 2002 kom han som en underskattad föredettting. Han vann skytteligan och tystade en hel värld. Han avgjorde VM-finalen och Brasilien vann guld. Han log.

Sedan dröjde det fyra år, ett par nya skador, mängder med mål och konstant viktökning. När Ola Wenström sa att det var sorgligt att se en gammal hjälte så dålig gjorde det ont. Ånyo skulle "Fenomenet" tysta världen. Detta när han slog Gerd Müllers målrekord. Ett rekord jag kanske aldrig får se någon slå igen.

I veckan drabbades han av nya skador, den sista påstår vissa. För detta är enligt dem slutet på sagan, det sista kapitlet. Jag tror inte det. Han kommer tillbaka, åker hem till Brasilien och gör nya mål. Det är det som driver honom fram, mitt i ingenstans.

Luiz Nazario de Lima Ronaldo. Den bästa anfallaren jag någonsin skådat.

***

Det är alltid svårt att peka ut den bästa spelaren genom tiderna, speciellt då man aldrig haft chansen att se alla. Hade ändå, med statistik och mycket läsning, tänkt lista årtiondets främsta spelare från 1950 och fram till idag.

50-talet Duncan Edwards (i konkurrens med Ferenc Puskás)
60-talet Pelé (ohotad)
70-talet Franz Beckenbauer (i konkurrens med George Best)
80-talet Diego Maradona (ohotad) 
90-talet Ronaldo (i konkurrens med Zinedine Zidane)
00-talet Ronaldinho (ohotad)

***

Duncan Edwards: Världens genom tiderna mest komplett fotbollsspelare. Trivdes bäst som defensiv mittfältare men var lika bra som back och anfallare. Hade en enorm löpkapacitet och arbetsmoral. Dessutom ett bra skott och ett bra spelsinne. "Take all your Best Maradona and Pele,  Duncan was better than them all" är ett klassisk citat som signifkerar hur bra han var. Var i över 40 år Englands yngsta debutant (Michael Owen slog det 1998..), lagkapten i det engelska landslaget och Manchester United's stora stjärna. Omkom tragiskt 21 år gammal i München.

Pelé: Världens bästa anfallare genom tiderna. Av många ansedd som den bästa spelaren alla kategorier. Avgjorde VM-finalen 58' 17 år gammal med sina två mål mot Sverige. Därefter en magisk karriär. Ett fantastiskt målsnitt, oerhört bra på huvudet, bra bollkontroll, relativt snabb och bra skott. En komplett anfallare och en levande legend. Ska enligt viss statistik ha gjort 1281 mål på 1363 matcher vilket är ett ofantligt facit. Dessutom har han gjort flest mål i det brasilianska landslaget med 77 fullträffar på 92 matcher. Under året 1959 gjorde han 126 mål!

Franz Beckenbauer: "Kejsaren" lever än med epiteten "den bästa försvare som funnits". Var också mannen bakom den så kallade libero-positionen. Var den stora ledaren i det tyska landslag som var ett av världens absolut bästa under 70-talet. Deltog i totalt fem mästerskap (tre VM och två EM) och tog medalj vid samtliga, var av två guld.
Diego Maradona: En av de främsta spelgenier som någonsin funnits, endast Zinedine Zidane kan jämföra sig med Diego. Guden från Argentina är världens genom tidernas främsta mittfältskreatör, hade en oerhörd teknik och gudabenådad spelförståelse. En enorm dribbler och skicklig frisparksskytt. Många argentinska spelare har fått leva med uttycket "den nya Maradona" men ingen har någonsin varit i närheten. En av modern fotbolls absolut största genier.

Ronaldo: Se ovan.

Ronaldinho: En supertalang som debuterade i Brasiliens landslag 18 år gammal. Karriären gick sedan spikrakt uppåt och Ronaldinho är en av vår tids allra bästa fotbollsspelare. Var under sin kulme tillräckligt bra för att göra i princip vad han ville. Kärleken till fotbollen har gjort Ronaldinho älskvärd bland fans världen över. Inte för intet kallas han "The one man show". Fick Real Madrids publik att applådera honom mitt under hatmatchen. En sensationell spelare vars mest uppmärksammade incident var när han med öppet mål vände tillbaka i planen för att testa på nya finter...

| Jimmy

---

En stad, allt som oftast röd och vit, klädd i Österikes färger. Den 10 juni 2008, en ljummen men samtidigt mörk sommarkväll sker förändringen. Det är nämligen då Sverige intar Salzburg och de regerande mästarna Grekland, med Angelos Charisteas i spetsen, ska försöka hindra en svensk framgång. Den 10 juni färgas en stad gul och blå, mitt på Österrikisk mark.

2008 har följande hittils hänt inom svensk landslagsfotboll:

Januari - Turné i Nordamerika. 1-0 Costa Rica, 0-2 USA
+ Flera debutantet gör entré. Safari, Stoor och Holmén stärker sina chanser till en EM-plats.
- Rade Pricas öppna mål. Inget genombrott för Johan Oremo.

Februari - Match mot/i Turkiet. 0-0.
+ Defensiven. Sebastian Larsson och Marcus Berg debuterar.
- Isaksson är fortfarande kvar i Man City.

Övrigt:
Linderoth är skadad.
Rasmus Lindgren gör succé, värvas till Ajax, blir uttagen i landslagstruppen, skadar sig.
Ljungberg är pånyttfödd.
Shaaban skriver på för Hammarby.
Mellberg lämnar Aston Villa för Juventus i sommar.
Rade Prica skriver på för Sunderland, gör mål i debuten.
Sverige - Brasilien kommer att spelas i mars, på engelsk mark inför rekordlåg publik.



***

Detta är min preliminära trupp till EM i Schweiz/Österrike:

Målvakter:
Rami Shaaban
Andreas Isaksson
Johan Wiland

Defensiva spelare:
Sebastian Larsson
Niclas Alexandersson
Olof Mellberg
Petter Hansson
Fredrik Stoor
Daniel Majstorovic
Erik Edman
Behrang Safari

Offensiva spelare:
Tobias Lindreroth
Rasmus Lindgren
Johan Elmander
Christian Wilhelmsson
Fredrik Ljungberg
Kennedy Bakircioglü
Anders Svensson
Kim Källström
Zlatan Ibrahimovic
Marcus Allbäck
Markus Rosenberg
Samuel Holmén

Reserver på hemmaplan:
Alexander Farnerud
Mikael Nilsson
Mattias Concha
Rade Prica
Marcus Berg
Mattias Bjärsmyr
Johan Oremo
Dusan Djuric
Adam Johansson
Henok Goitom
Jonas Sandqvist
Pontus Wernbloom

Min startelva mot Grekland den 10 juni 2008:

Målvakt: Rami Shaaban. Just nu given då Isaksson inte spelar A-lagsfotboll. Stabil målvakt och bra med fötterna.
Högerback: Sebastian Larsson. Spelade ytterback i Arsenal, har gjort det i Birmingham i år. Grym arbetskapacitet.
Mittback: Olof Mellberg. Given i backlinjen. Solid spelare som är duktig i luften.
Mittback: Petter Hansson. Litet svaghetstecken. Höll inte i Tyskland. En duktig spelare när han spelar som bäst.
Vänsterback: Erik Edman. Vänsterfotad modern ytterback. Räcker gott och väl.
Defensiv mittfältare: Tobias Linderoth. Given. Enormt viktig!
Högermittfältare: Johan Elmander. Grym löpkapacitet. Vore dumt att inte nyttja det mer. Här får han löpa i evighet.
Vänstermittfältare: Fredrik Ljungberg. Lagkapten och just nu i väldig form. Enormt duktig när han är skadefri.
Offensiv mittfältare: Kim Källström. Kongo-Kim är Sveriges vassaste vapen. Bra skott, bra driv, härlig moral.
Anfallare: Zlatan Ibrahimovic. En roll strax framför Kim. Mållös sedan 2005. Måste lossna i EM. Världsklass i Inter.
Anfallare: Marcus Allbäck. Syttekung i EM-kvalet. Sveriges mest trogna målskytt bör starta i EM. Matchvinnare.

Shabaan
Larsson, Mellberg, Hansson, Edman
Linderoth
Elmander, Källström, Ljungberg (K)
Ibrahimovic
Allbäck

***

Mycket kan förändras, vägen till EM är lång. Kommer fler uppdateringar kring detta när det blir aktuelt.

Fick för övrigt besked i veckan om att jag tilldelats en "voucher" till EM. Känns givetvis lockande att se Sverige i kvartsfinal, men jag tror inte det blir någon. Svårt att planera en resa som kansk inte ens blir av...

| Jimmy

---

Det skulle bli tidernas hyllning. Det blev det också - tills matchen inledde. Staden färgades blå, "Svennis" blev kung och Benjani en hyllad hjälte. Detta samtidigt som Arsené Wenger slickade sig runt munnen, besegrade Blackburn och befästa sin ligaleding - med marginal.

It doesn't matter...

***

STANDING TOGETHER

A grainy old image in black & white
The cold of Belgrade, frozen in time
Standing together, shoulder to shoulder
Young men, never to reach their prime

Viollet, Morgans, Scanlon and Foulkes
Their victory secured with flair and style
Saves from Gregg and Charlton's goals
All to be spared by fate's random smile

Sadly, we lost the great Duncan Edwards
And said goodbye to Taylor and Byrne
To Jones and Colman, in the Munich snow
Matt Busby's "Babes" would never return

***

...Manchester United will rise again. Manchester United will never die.

| Jimmy

---

Den 6 februari 1958 är än idag - exakt 50 år senare - fortfarande är symbolisk som den dag nästan en hel startelva i Manchester United miste sina liv, eller tvingades avsluta sina aktiva karriärer.

***

"On 6th February, 1958 an aircraft returning from Belgrade crashed at Munich Airport. Of the twenty-one passengers who died twelve were players and officials of Manchester United Football Club. Many others lie injured.

[---]

Although we mourn our dead and grieve for our wounded we believe that great days are not done for us. The sympathy and encouragement of the "football world and particularly of our supporters will justify and inspire us. The road back may be long and hard but with the memory of those who died at Munich, of their stirring achievements and wonderful sportsmanship ever with us, Manchester United will rise again.

H. P. HARDMAN, CHAIRMAN"

Texten ovan är hämtad ur det matchprogram (United Review) som utgavs i samband med matchen efter München-katastofen (23 människor avled till sist, och inte 21 som då nämndes i texten).

Och orden skulle bli till verklighet, Manchester United skulle resa sig.

***

Spelarnas dröm skulle dock aldrig bli verklighet. I alla fall inte för majoriteten av dem. Manchester United låg vid den här tidpunkten trea i den engelska högstadivisionen, var vidare i FA-cupen och semifinalister i Europacupen. En möjlighet att som första engelska lag någonsin vinna samtliga titlar är helt klart inom räckhåll. Drömmen kunde bli sann,  möjligheten fanns. Men alla drömmar om framgångar skulle visa sig vara ouppnåeliga för nästan en hel startuppställning i Manchester United's sagolika gäng. Det gäng som i folkmun kallades "Busby Babes". Detta på grund av managern Matt Busby och lagets unga medelålder.

Stjärnorna i 50-talets United var inte mer än 20-22 år. De cyklade till träningarna och arbetade hårt i stadens gruvor. De spelade under små löner men var ändå oerhört nöjda med sin livssituation. "Det kan inte bli bättre än att spela fotboll och få pengar för det", är ett klassiskt citat från en av spelarna. Men man hade en uppgift också. Det var förstås många, många mer stadsbor som slet i Manchesters kolgruvor och dessa skulle få sin belöning. När de på lördagen steg in på Old Trafford skulle United spela en attraktiv fotboll för publikens skull. Det är inte för intet som arenan kallas Drömmarnas Teater.

***

Manchester United hade spelat oavgjort mot Röda Stjärnan i Belgrad. I och med det var avancemanget till semifinalen i Europacupen ett faktum. Den 6 februari, på kvällen, planeras planet att landa i Manchester. Det gör aldrig det. Istället landar planet enbart i München där mellanlandningen skulle ta vid. Planet tankas, allting går som det ska. Ändå tills planet åter ska lyfta. På ett snöslaskigt underlag har piloten Mark Twain problem. Första gången avbryter han färden, andra gången med. Spelarna beordras att lämna planet. 45 minuter senare tas det beslut som kom att påverka ett helt lag, en hel stad och en hel nation. Till och med en hel värld. Ett tredje försök skulle genomföras.

Flygplanet, döpt efter drottning Elizabeth, tar ånyo fart men lyfter dock aldrig. Istället kanar det rakt in i litet hus, igenom och vidare mot tankbilen. Bensin läcker ut, planet brinner och kampen om överlevnad har inletts. Flera människor var redan döda, några svårt skadade och andra gjorde sitt yttersta för att rädda folk. Harry Gregg skrek åt dem som flydde planet i rädsla. "Kom igen nu era jävlar!". Gregg räddade livet på flera människor, men har i efterhand aldrig åtagit sig någon hjälteroll. Sju av spelarna avled den där eftermiddagen i München, även 15 andra människor miste sina liv. Däribland tränare, journalister, flygplanets personal och en supporter.

15 dagar efter kraschen avled också United's största stjärna - Duncan Edwards, 21. Engelsmannen som debuterade i United redan som 16-åring, i landslaget som 18-åring och även var mannen som skulle bära nationens kaptensbindel i det stundande Världsmästerskapet. Så blev det aldrig. Duncan har dock än idag en oerhörd status inom Manchester United och England. Av flera dåtida spelare anses han fortfarande vara den bästa spelare som någonsin dragit på sig ett par fotbollsskor. "Ge mig alla Maradona och Pelé, Duncan var bättre än dem alla". Han har också ansetts vara en bättre och mer sammansatt spelare än Roy Keane och Bryan Robson - tillsammans. Det säger en del.

***

Den 6 februari 2008. Idag kommer en cermoni att hållas utanför Old Trafford. Sången The flowers of Manchester kommer att sjungas på minnesgudstjänsten på Old Trafford idag. De överlevande från kraschen - Sir Bobby Charlton, Bill Foulkes, Harry Gregg, Kenny Morgans och Albert Scanlon - kommer att närvara, tillsammans med 500 säsongskortsinnehavare. Tunneln till den södra läktaren kommer idag byta namn och därmed invigas som "The Münich Tunnel" . Där i kommer en utställning införas för att hedra de döda. På den östra läktarens fasad finns en gigantisk avbild på "The last line up". Det vill säga de spelare som deltog mot Röda Stjärnan, tillsammans med texten United Calypso.

När United, ironiskt nog, möter City på söndag kommer lagen att spela utan reklamtryck. United kommer att spela utan namn på tröjorna och nummer i ordningen 1-11. Matchstället ska även vara ett klassiskt 50-talskit. The flowers of Manchester kommer ljuda högt bland de 76 000 åskdådarna. Men precis innan matchens start kommer en tyst minut att hållas för att hedra de döda. Matchen kommer bli en av de mest säregna i klubbens historia.

***

Manchester United will rise again, skrev Harold Hardman. Bara timmarna innan Duncan Edwards avled utbytte han en dialog med den assisterande tränaren Jimmy Murphy (som inte reste med till Belgrad). Dialogen är ihågkommen än idag:

- Hur dags är matchen på lördag?

- Två och trettio som vanligt, Duncan.
- Ge allt grabbar!

***

Harold Hardman hade rätt. Manchester United will rise again. Bara tio år efter katastrofen vann United Europacupen, då med stjärnor som George Best och överlevaren Bobby Charlton. Innan dess hade man redan vunnit ligan och FA-cupen!

1999 tog United hem trippeln (Ligan, FA-cupen och Champions League). I år är det tänkt att laget ska segra i Champions League för att hylla "Busby Babes".

***

Vila i frid!

Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan

Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)

Willie Satinoff (supporter)

Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist och före detta spelare i Manchester City)
Eric Thompson

Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)

***

Jackie Blanchflower och Johnny Berry tvingades avsluta sina karriärer på grund av de skador de ådrog sig den 6 februari 1958.

***

Manchester United will rise again. Manchester United will never die.

| Jimmy

---

Något förvånande. Ändå, när allt kommer omkring, ett ganska självklart beslut. Lars Lagerbäck och Roland Andersson höll visserligen något sorts försvarstal med anknytning till deras höga ålderssnitt i de tidigare landslagsuttagningarna. När truppen till Turkiet igår presenterades var det en märkbar förändring.

Lagerbäck/Andersson ville dock poängtera att det knappast var tal om någon revolution inom svensk fotboll, snarare att spelare som Zlatan, Mellberg, Ljungberg och Allbäck fick ledigt. Helt rätt säger jag.

Helt rätt var det också att ta ut Rasmus Lindgren, Marcus Berg och Sebastian Larsson i truppen. Om förbundskaptenerna inte hade gjort det valet hade det förmodligen skrivits svarta rubriker i tidningarna. Sure, Rasmus Lindgren är inget stort namn. Men han verkar definitivt ha ambitionen och kapaciteten att bli det.

Däremot var det en överaskning att flera spelare från januariturnén åter fick chansen. Helt rätt säger jag. Behrang Safari är i mina ögon det främsta alternativet till EM, endast Fredrik Stenman utmanar honom till en plats i truppen. Någon speltid blir det ju garanterat inte, såvida inte Erik Edman blir skadad eller avstängd. Dessutom fick Fredrik Stoor, Peter Larsson, Samuel Holmén och Dusan Djuric nytt förtroende.

Tråkigt nog fick inte Mattias Bjärsmyr någon ytterligare chans att spela in sig i EM-truppen. Inte heller Stefan Ishizaki har möjligheten. Kanske han heller inte förtjänar den? Jag är av den åsikten att Ishizaki är en enastående spelare, men han har hamnat i något fack det där är svårt att plocka honom ifrån. Sorry, men det blir inget EM för Sveriges svar på David Beckham.

Jag tror ändå att detta var ett viktigt steg i svensk fotbolls utveckling. Visserligen ska man inte ropa hej ännu. Sebastian Larsson har gjort noll landskamper hittils, kanske står sig den siffran även efter Turkiet-matchen?

Så borde det självfallet inte vara. Men vem vet med Lagerbäck...

På tal om Larsson. Birmingham gästade Stadium of Light igår för spel mot Sunderland. Det var knappast Larsson man ägnade tankarna åt efteråt. Rade Prica gjorde en fullkomligt fantastisk debutmatch. Målskytt, ett bortdömd mål och en jättenick som räddades snyggt av Maik Taylor. Kanske får man äta upp vad man skriver. Är verkligen Phil Bardsley en bättre värvning än Rade Prica?

Jag hävdar i alla fall att Jonny Evans är det. Nåja, fullt godkänt till Prica. Då kommer denna fråga med automatik. Berg eller Prica i EM-truppen? Huhu.. bäst att Marcus Berg tar chansen (om han får den) mot Turkiet.

| Jimmy

---

Olof Lundh, Ola Wenström och Magnus Hedman. Tillsammans utgör de den primära och bofasta delen i TV4:s fotbollskanalen. Ett program som sänds på allra sämsta sändningstid. Efter att ha lidit av sömnproblem, eller ingenting-att-göra-fenomenet, satt jag upp till över midnatt igår för att se vad de hade i kikaren.

Lundh deltog inte i några större diskussioner, denne är i mina ögon en högst överskattad journalist. Att enbart sitta och rabbla självklarheter mitt i natten kan väl vem som helst göra. Hedman tände till och med till och fick mig att inte låta ögonen slå igen.

"Klart som fan att Marcus Berg ska spela EM", röt Hedman till i en något omformulerad meningsuppbyggnad.

***

Intressant är att se debatten kring Pops vs Jihde. I mina ögon är Ola Wenström den absolut bästa programledaren vad gäller idrott. Klart bäst!

Gelfes tränare Per Olsson var gäst igår, han kändes inte alls med i debatten till en början men tog för sig mer och mer.

***

Nu fick jag skriva  det också. Men det var inte därför jag började blogga nu, efter att ha publicerat matchrapporten från FVIB - Hässelby, eller i alla fall mejlat den till "Pärlan."

För den intresserade finner du den på www.fibk.org under "Jimmys Hörna".

***

Nåja till ämnet, det intressanta med Fotbollskanalen var förstås landslagssnacket och värvningskarusellen. Efter att ha sett Costa Rica - Sverige under julledigheten kan jag inte annat än påstå att Lars Lagerbäck bara MÅSTE ge ett par spelare från Januariturnén chansen igen.

Behrang Safari, Fredrik Stoor, Mattias Bjärsmyr och Samuel Holmén gjorde ett starkt intryck. Pontus Wernbloom är en personlig favorit men knappast en spelare som kommer att ha en chans när det gäller en anfallsposition. Som defensiv mittfältare (vilket han startade säsongen i IFK Göteborg som..) ger honom dock en möjlighet. Dusan Djuric och Johan Oremo är andra exempel som borde ges en andra chans.

Utlandsspelarna då? Självklart vill jag se Alexander Farnedrud, Rasmus Lindgren, Marcus Berg, Henok Goitom och framför allt Sebastian Larsson få chansen mot Turkiet. Men det är så typysikt Lagerbäck att ändå spela Rade Prica, Niclas Alexandersson, Anders Svensson (Råghers idol..) och Andreas Johansson från start...

Min startelva mot Turkiet ser i alla fall ut som denna:

Shaaban (Isaksson)
Stoor, Granqvist, Bjärsmyr, Safari (Concha)
Lindgren (Wernbloom)
Larsson, Holmén, Farnerud (Djuric)
Berg, Goitom (Oremo)

Det blir intressant att se hur mång av dessa högst intressanta(!) spelare som får chansen att visa upp sig inför Lagerbäck/Andersson.

***

Imorgon spelar United mot Portsmouth. Blir förmodligen en mycket rolig match. Portsmouth är ett av få lag som kommer till Old Trafford med en vision om offensiv fotboll.

Idag kom min US inramlande i brevlådan. Lars Morten Olsen hade, tillsammans med sina medarbetare, gjort ett magnifikt informationssökande och berättande från katastrofen i München 6/2 - 1958. Därmed blir matchen mot Man City 10 feb - 50 år efter olyckan - extra speciell.

För övrigt hade någon form av engelsk statistik talat om att Carlos Tévez är säsongens hitills bästa spelare i PL. Ronaldo återfanns på plats nummer nio. Ett par snäpp efter Fat Frank, känns som en skymf ta mej fan...

***

På tal om annat: Datorn är fortfarande trasig!

***

Idag vann jag en viktig tekning mot Andreas Källbom på träningen! Var bara tvungen att poängtera det ;)

***

På tal om fotbollskanalen och dess prioriterade ämnen igår. Värvningarna... Har någon allsvensk klubb gjort någon riktigt vass värvning? Svar nej. Jag väntar fortfarande på att någon klubb köper Marcus Allbäck. Hittills känns i alla fall Bojan Djordic som säsongens kap. Jag tror starkt på Bojan. Han har en väldigt fin vänsterfot, skön teknik och erfarenhet från ett av världens bästa lag. Däremot tror jag inte han kommer göra sin första säsong i Allsvenskan till något magiskt. Men namnet Bojan är desto mer intressant än Teddy Lucic. Gubben som gör comeback i Allsvenskan - dock är det fortfarande en bra värvning.

| Jimmy #89