deporte

---

Den 6 februari 1958 är än idag - exakt 50 år senare - fortfarande är symbolisk som den dag nästan en hel startelva i Manchester United miste sina liv, eller tvingades avsluta sina aktiva karriärer.

***

"On 6th February, 1958 an aircraft returning from Belgrade crashed at Munich Airport. Of the twenty-one passengers who died twelve were players and officials of Manchester United Football Club. Many others lie injured.

[---]

Although we mourn our dead and grieve for our wounded we believe that great days are not done for us. The sympathy and encouragement of the "football world and particularly of our supporters will justify and inspire us. The road back may be long and hard but with the memory of those who died at Munich, of their stirring achievements and wonderful sportsmanship ever with us, Manchester United will rise again.

H. P. HARDMAN, CHAIRMAN"

Texten ovan är hämtad ur det matchprogram (United Review) som utgavs i samband med matchen efter München-katastofen (23 människor avled till sist, och inte 21 som då nämndes i texten).

Och orden skulle bli till verklighet, Manchester United skulle resa sig.

***

Spelarnas dröm skulle dock aldrig bli verklighet. I alla fall inte för majoriteten av dem. Manchester United låg vid den här tidpunkten trea i den engelska högstadivisionen, var vidare i FA-cupen och semifinalister i Europacupen. En möjlighet att som första engelska lag någonsin vinna samtliga titlar är helt klart inom räckhåll. Drömmen kunde bli sann,  möjligheten fanns. Men alla drömmar om framgångar skulle visa sig vara ouppnåeliga för nästan en hel startuppställning i Manchester United's sagolika gäng. Det gäng som i folkmun kallades "Busby Babes". Detta på grund av managern Matt Busby och lagets unga medelålder.

Stjärnorna i 50-talets United var inte mer än 20-22 år. De cyklade till träningarna och arbetade hårt i stadens gruvor. De spelade under små löner men var ändå oerhört nöjda med sin livssituation. "Det kan inte bli bättre än att spela fotboll och få pengar för det", är ett klassiskt citat från en av spelarna. Men man hade en uppgift också. Det var förstås många, många mer stadsbor som slet i Manchesters kolgruvor och dessa skulle få sin belöning. När de på lördagen steg in på Old Trafford skulle United spela en attraktiv fotboll för publikens skull. Det är inte för intet som arenan kallas Drömmarnas Teater.

***

Manchester United hade spelat oavgjort mot Röda Stjärnan i Belgrad. I och med det var avancemanget till semifinalen i Europacupen ett faktum. Den 6 februari, på kvällen, planeras planet att landa i Manchester. Det gör aldrig det. Istället landar planet enbart i München där mellanlandningen skulle ta vid. Planet tankas, allting går som det ska. Ändå tills planet åter ska lyfta. På ett snöslaskigt underlag har piloten Mark Twain problem. Första gången avbryter han färden, andra gången med. Spelarna beordras att lämna planet. 45 minuter senare tas det beslut som kom att påverka ett helt lag, en hel stad och en hel nation. Till och med en hel värld. Ett tredje försök skulle genomföras.

Flygplanet, döpt efter drottning Elizabeth, tar ånyo fart men lyfter dock aldrig. Istället kanar det rakt in i litet hus, igenom och vidare mot tankbilen. Bensin läcker ut, planet brinner och kampen om överlevnad har inletts. Flera människor var redan döda, några svårt skadade och andra gjorde sitt yttersta för att rädda folk. Harry Gregg skrek åt dem som flydde planet i rädsla. "Kom igen nu era jävlar!". Gregg räddade livet på flera människor, men har i efterhand aldrig åtagit sig någon hjälteroll. Sju av spelarna avled den där eftermiddagen i München, även 15 andra människor miste sina liv. Däribland tränare, journalister, flygplanets personal och en supporter.

15 dagar efter kraschen avled också United's största stjärna - Duncan Edwards, 21. Engelsmannen som debuterade i United redan som 16-åring, i landslaget som 18-åring och även var mannen som skulle bära nationens kaptensbindel i det stundande Världsmästerskapet. Så blev det aldrig. Duncan har dock än idag en oerhörd status inom Manchester United och England. Av flera dåtida spelare anses han fortfarande vara den bästa spelare som någonsin dragit på sig ett par fotbollsskor. "Ge mig alla Maradona och Pelé, Duncan var bättre än dem alla". Han har också ansetts vara en bättre och mer sammansatt spelare än Roy Keane och Bryan Robson - tillsammans. Det säger en del.

***

Den 6 februari 2008. Idag kommer en cermoni att hållas utanför Old Trafford. Sången The flowers of Manchester kommer att sjungas på minnesgudstjänsten på Old Trafford idag. De överlevande från kraschen - Sir Bobby Charlton, Bill Foulkes, Harry Gregg, Kenny Morgans och Albert Scanlon - kommer att närvara, tillsammans med 500 säsongskortsinnehavare. Tunneln till den södra läktaren kommer idag byta namn och därmed invigas som "The Münich Tunnel" . Där i kommer en utställning införas för att hedra de döda. På den östra läktarens fasad finns en gigantisk avbild på "The last line up". Det vill säga de spelare som deltog mot Röda Stjärnan, tillsammans med texten United Calypso.

När United, ironiskt nog, möter City på söndag kommer lagen att spela utan reklamtryck. United kommer att spela utan namn på tröjorna och nummer i ordningen 1-11. Matchstället ska även vara ett klassiskt 50-talskit. The flowers of Manchester kommer ljuda högt bland de 76 000 åskdådarna. Men precis innan matchens start kommer en tyst minut att hållas för att hedra de döda. Matchen kommer bli en av de mest säregna i klubbens historia.

***

Manchester United will rise again, skrev Harold Hardman. Bara timmarna innan Duncan Edwards avled utbytte han en dialog med den assisterande tränaren Jimmy Murphy (som inte reste med till Belgrad). Dialogen är ihågkommen än idag:

- Hur dags är matchen på lördag?

- Två och trettio som vanligt, Duncan.
- Ge allt grabbar!

***

Harold Hardman hade rätt. Manchester United will rise again. Bara tio år efter katastrofen vann United Europacupen, då med stjärnor som George Best och överlevaren Bobby Charlton. Innan dess hade man redan vunnit ligan och FA-cupen!

1999 tog United hem trippeln (Ligan, FA-cupen och Champions League). I år är det tänkt att laget ska segra i Champions League för att hylla "Busby Babes".

***

Vila i frid!

Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan

Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)

Willie Satinoff (supporter)

Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist och före detta spelare i Manchester City)
Eric Thompson

Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)

***

Jackie Blanchflower och Johnny Berry tvingades avsluta sina karriärer på grund av de skador de ådrog sig den 6 februari 1958.

***

Manchester United will rise again. Manchester United will never die.

| Jimmy