deporte

---

Motståndaren såg utmattad ut. Tämligen chanslös. Publiken njöt till fullo. Segern kom närmare och närmare. Spelet var som taget ur instruktionsboken. När allt var över skrevs resultatet till 6-0. Om jag talar om tennisfenomenet Roger Federer? Nej, jag talar om Manchester United. Klubben som knockade Newcastle ikväll!

Det började lite småtrevande, precis som det den här säsongen har varit. Det har liksom aldrig innfunnit sig något extra över United, mer än att de vunnit. Allt som oftast rättvist. Denna gången skulle dock sluta på ett annorlunda sätt. När andra halvlek blåste igång dröjde det inte lång tid innan showen tog vid.

***

1-0 (48 min): Cristiano Ronaldo ordnar en frispark till United strax utanför straffområdet. Muren står alldeles för nära, men det gör inget. Ronaldo skjuter nämligen bollen UNDER muren och i mål. Ett likande mål Ronaldinho gjorde mot Werder Bremen en gång i tiden...

2-0 (55): Given slår en misslyckad utspark, Giggs snappar upp bollen i straffområdet och serverar Tévez som enkelt kan placera in bollen i det övergivna målet. Sedan firade han med Florencias napp i sin mun...

3-0 (70): En ofantligt vacker kombination i anfallet. Det slutar med att Tévez serverar Ronaldo med en hård passning ovanför marken. Nedtagningen är perfekt och avslutet distinkt.

4-0 (85): Efter ett massivt tryck kunde inte "Skatorna" stå emot. Wayne Rooneys bländande lobbpassning till Ferdinand är exceptionell, avslutet på volley från mittbacken likaså.

5-0 (87): Bollen rullar ut mot Ronaldo som får ett bra läge, skottfintar bort sin försvarare och överlistar Given med ett vänsterskott som styrs i mål.

6-0 (90): Ett inlägg från O'Shea på vänsterkanten skarvas via Nani's huvud fram till Tévez som stöter bollen i mål - ribba in.

Uppvisningen var över och publiken applåderade av välbehag!

***

Själv satt jag med en god vän på O'Learys och tittade på när United åter blev serieledare. Arsenal - Birmingham 1-1, ett par kalla, god mat och så allting kryddat med en uppvisning av guds nåde. Man brukar säga att de personer man inte vill möta, är extra farliga att möta i en mörk gränd. Jag skulle inte vilja möta Manchester United, oavsett om det var mörkt eller inte..

Jag skulle heller inte vilja möta Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro. Under mina år som United-supporter har jag desvärre inga minnen från Eric Cantona, men jag minns artister som Dennis Bergkamp och Thierry Henry. Jag skulle vilja påstå att Ronaldo är där nu. I samma klass. Visst måste han prestera under fler säsonger än en och en halv för att bli en lika stor spelare som Cantona. Men om ett par år är jag övertygad om att Ronaldos status är densamma. Portugisen har gjort 22 mål den här säsongen. Vem kan egentligen mäta sig med det? Inte Kaká i alla fall.

***

Arsenal - Birmingham beskådade jag innan Uniteds tillställning. Arsenal imponerade inledningsvis, fick en straff och gjorde mål. Allting verkade sig likt. Men så plötsligt vaknade Birmingham till liv och forcerade in 1-1. De blåkläddads enorma uppoffringar i slutet var vackert att se. Sebastian Larsson var lysande på sin vänsterbacksposition och Arsenal förlorade serieledningen. Knappast rättvist, medger jag.

Samtidigt som Arsenal inte lyckades att göra sin plikt föll ögonen på Londonderbyt mellan Chelsea och Tottenham. Jag hade höga förväntningar inför matchen men blev ganska besviken på standarden. Spurs var chanslöst ett för dagen starkt Chelsea. Detta trots att man saknade Terry, Lampard, Shevchenko och Drogba... Å andra sidan spelade Malouda från start och Anelka byttes in. Den sistnämnde var nära att göra mål i sin första bollkontakt. Wright-Phillips klackade bollen i bröstet på fransmannen som vände och sköt. En grym räddning från Spurs-keepern fick dock segerjublet att utebli. I slutskedet var han ånyo ytterst när att näta, men bollen träffade ribban.

***

Man of the day? Cristiano Ronaldo
Goal of the day? Juliano Belletti
Blooper of the day? Cesc Fabregas
Svensk of the day? Sebastian Larsson
Drink of the day? Stor stark

***

När 6-0-målet avslutade förnedringen på Drömmarnas Teater visades den forna United-hjälten Alan Smith ut, av för mig ännu okänd anledning. United-publiken visade dock sin respekt för Smithy och denne lämnade Old Trafford som en förlorare - men också med stående ovationer från sin före detta publik. Vackert. Lika vackert som Ronaldos frispark...

Och för tillfället känns United lika överlägset som Roger Federer. Jag tror ligaledningen kommer tillhöra den röda maskinen, ända fram till vår. Då vinner vi Premier League - för tionde gången!

| Jimmy