deporte

---

Första gången jag såg Fredrik Ljungberg var 1998. Drömmatchen mot England var en stycke svensk fotbollshistoria. Det var dagen då Fredrik Ljungberg på allvar blev en av de största. Dagen då Fredrik Ljungberg snart skulle visa sig vara alldeles för bra för Allsvenskan. Dagen då Arsené Wenger hittade ett guldkorn.

Första gången jag såg Ljungberg spela live var på Idrottsparken när IFK Norrköping mötte Halmstad BK. Det var en fantastisk match och slutade till sist 6-3 till halläningarna. Mats Lillienberg gjorde tre mål, men det fanns en ännu större stjärna på planen. Ljungberg hade nämligen legat bakom samtliga sex mål.

Minnena av Ljungberg är många. Dock har jag aldrig haft honom som en personlig favorit eller tidigare ansett att hans storhet varit betydande rent historiskt. Det är först när man tänker efter vad nummer nio verkligen åstadkommit man inser att mannen av glas faktiskt tillhör en av de främsta spelarna landet någonsin producerat.

Vem har egenligen gått från en allsvensk klubb rakt in i startelvan i en toppklubb i världens bästa liga, 21 år gammal?
Det torde vara unikt. Jag finner inget annat exempel.

Det du Zlatan, Henke och Elmander...

Vem glömmer egentligen målet på England? Vem minns inte ruschen mot Chelsea, duellen mot Terry och avslutet i krysset? Vem minns inte ilskan i Holland/Belgien och den bortgivna tröjan? Vem minns inte den röda tuppkammen? Vem minns inte Calvin Klein? Vem minns inte bråket med Mellberg? Vem minns inte glädjevrålet mot Paraguay när en hel nation avgudade den där rakade skallen? Vem minns inte kaptensbindeln på Sveriges yttermittfältare? Vem minns inte ribba in straffen mot Holland?

Vem minns inte Fredrik Ljungberg - om 50 år? Kanske 100 år?

Jag har aldrig ansett att Fredrik Ljungberg varit en fantastisk fotbollspelare. Däremot en fascinerande sådan. Under tiden i Premier League favoritiserade jag alltid David Beckham i frågan vem som var ligans bästa yttermittfältare. Jag hatade ju The Gunners. Dem har ändå alltid älskat sin Freddie.

På Bergkamps tid. På Pires tid. På Henrys tid. På Cesc tid.

Ständigt kärleken Freddie och fansen emellan.

Under ett par år i Premier League, på Ljungbergs storhetstid.. när han rundande Terry var han sannerligen en av de bästa spelarna i världen. Utan tvekan.

Ljungberg är en fascinerande spelare.

Det sägs att George Best har sagt följande om David Beckham:
"Han kan inte skjuta med vänstran, han kan inte nicka, han kan inte tackla och han gör inte många mål. Men annars är han helt all right."

Det skulle likväl kunna handla om Ljungberg. För inte fan har karln nån gång lirat upp en back på läktaren?

Gång efter gång har han dock gett allt, kämpat till sista sekunden, tills sista svettdroppen runnit av pannan, tills domaren blåst sin sista signal, tills Sverige tagit sin viktiga poäng, tills allting bara är över. Först då har Ljungberg - Lagkaptenen - gjort sitt därute.

Därför är han en av vår tids största.

Därför var han, tillsammans med Mellberg, hetast i EM 2008.

Likheterna med Beckham är egentligen väldigt många. Förutom touchen med högerfoten. Jag kommer än insistera på att Ljungberg aldrig nått upp till Beckhams kvalitéer. Men en spelare som hägrat på såväl Arsenals som Sveriges mittfällt i ungefär 10 år förtjänar givetvis en plats bland de största.

Kanske den mellan Kurt Hamrin och Lennart "Nacka" Skoglund.

Igår - 27 juni 2008 - meddelade Freddie att landslagskarriären är över. Det är inte utan att man får en känsla av tomhet.

Tack för allt Fredrik Ljungberg. Sveriges lagkapten och trotjänare - i med och motgång.

Du finns inte med i VM i Sydafrika. Men i minnenas land kommer du alltid bestå.

| Jimmy