deporte

---

Tomhet, ängsla och sorg. Det var den 2 november 2002 och klassiska IFK Norrköping hade spelat bort ett förnyat kontrakt i Allsvenskan efter debaclet i Sundsvall. Känslorna svallade liksom i kroppen, ådrorna färgades blå och tankarna virvlade iväg. Det var över.

Nästan sex år senare spelar Peking allsvensk fotboll igen. Det tog mer än ett halv deccenium. Det är inte speciellt konstigt med närmre eftertanke. Det är heller inte speciellt konstigt om återtåget plötsligt spårar ur och Peking omedelbart degraderas. Jag är inte orolig idag. För jag skulle inte sörja en eliminering. IFK Norrköping förtjänar inte bättre. Man är helt enkelt inte så bra att man kan glida igenom en tuff allsvenska 2008.

Det var bättre förr. Gnällbänken har nött dessa ord i evigheter. Det är snart 19 år sedan IFK vann SM-guld senast. Det lär dröja många år till. Kanske ett deccenium. Om staden Norrköping har tur?

***

Mitt hjärta har alltid slagit för IFK. Min hjärna har alltid sympatiserat med Peking och ständigt hoppats på att den blåa stjärnan åter ska lysa. Jag ser inget ljus på himlen nu. Det är mörker överallt. Jag har till och med slutat sympatisera. Hjärtat slår fortfarande - åtminstone till viss del.

Förr satt jag på Parken och intalade mig själv om att IFK var värt ett bättre öde. Det fanns spelare som Eddie Gustafsson, Kleber Saarenpää, Thomas Olsson, Martin Åslund och Kristian Bergström... Förr i tiden har även Kim Suominen, Tomas Brolin och Kennet Andersson tagit på sig den vita dressen. Långt innan dess även Ove Kindvall, Harry Bild och Gunnar Nordahl!

Idag finns inte sådana profiler. Det finns ingen spelare i IFK Norrköping som har någon möjlighet att representera Lars och Rolands A-landslag, eller som ens är i närheten av det. Det beror på två saker:

• "Stjärnorna" är importer
• Resterande spelare håller inte måttet eller har passerat sin idrottsliga kulme

***

Känslorna svallar knappast fastän premiärmatchen mot Djurgårdens IF närmar sig. Jag kommer inte ens befinna mig på plats. Då är jag någon helt annan stans..

När Stefan Thordarson bekräftade sin comeback var jag den förste att jubla. Jag är dock inte tillräckligt cynisk för att kalla den isländska härföraren en frälsare. Det är han inte. En spelare gör inte ett lag. Det finns många svagheter i årets upplaga av IFK. Men med Thordarson försvinner åtminstone en...

Det är dock inte i offensiven problemet ligger (värva gärna "Burken" ändå..). Det är utan tvekan i försvaret. Det lär märkas när Johan Oremo, Anders Svensson och Henrik Larsson närmar sig straffområdet.

Mats Jingblad och Sören Cratz har en del att jobba med. Det är redan nu Allsvenskan Countdown.

Jag kan bara önska lycka till - Norrköping behöver onekligen ett allsvenskt fotbollslag.

| Jimmy