deporte

---

Det började en sommardag i Aluceum, maj 2007. Det slutade med en klingande stolpträff i Stockolm och ett tronskifte mellan Östergötlands giganter i mars 2008. Allt där emellan var en resa i motvind, men som mycket väl kunnat få en betydligt mer skrämmande epitet.

Det tog sin tid att formulera de tre första meningarna. Det tog mig en hel del tid att samla tankarna för att göra en analys av säsongen 2007-2008. Säsongen då Finspång Vallonbygden Innebandy med nöd och näppe klarade sig kvar i division 1 och ett tronskifte gjorde sig sedd. Nedanstående text kommer i huvudsak vara högst subjektiv och jag kommer reflektera kring fem punkter jag anser vara av vikt att skriva om en snöslaskig vårdag den 27e mars.

• Generationsväxlingen
• Tryggheten
• Spetskompetensen
• Tränarstaben
• Träningskvaliteten

Fiasko. Iskalla listan. Tronskifte. Orden och uttrycken för säsongen 07/08 har varit många. Senast igår fick jag orden kastade i ansiktet. "Ni är på dekis nu." Ingen har försvarat oss den gågna säsongen. Det hade jag inte heller förväntat mig och var dessutom inget jag förespråkat. Men om man detaljerat utforskar varje liten mekanism i lagmaskinen som för bara ett par år sedan kvalade för en plats i Elitserien så är knappast jag förvånad över vad vi har presterat.

På försäsongen mötte vi allt som oftast mediokert motstånd. Vi vann inte speciellt många matcher, om man verkligen tänker efter. Jag sitter inte inne på någon statistik, men i bakhuvudet vilar ändå något som bekräftar mina tankar. Vi gick och smålog och påstod att lagen vi mötte var rent undermåliga. Det var dem också. Vissa var rent bedrövliga. Söderettan kan inte ha varit bra i år, det vittnade försäsongen om. Det vittnade i viss mån DM-finalen om. Men, och det är ett stort men, vi var ju inte bättre!

Vi kom till Uppsala och Storvreta Cup bara veckor innan premiären. Vi gjorde ett par skapliga insatser, vissa mediokra. Det som var anmärkningsvärt var förstås segern mot Balrog den 8 september 2007. Det var på något vis där och då vi började måla upp en bild av oss själva som vi sedan aldrig lyckades nå upp till. Vi åkte ur turneringen redan i den första slutspelsmatchen. Nåja, vi hade ju besegrat Balrog..

Därpå stundade Ligacupen då AIK, Järfälla och Caperio Täby gästade Aluceum. Det blev tre raka förluster, men ändå en stark krigarinsats mot såväl AIK som Järfälla. Mot de regerande SM-finalisterna rann siffrorna iväg.. Nåja, vi hade ju Järfälla i fällan - ett tag.

Nej, säsongen skulle inte sluta likt drömmarna och tankarna i omklädningsrummet veckan innan tekning. Någon ropade efter serieseger, någon efter topp tre, en annan efter top fem och så vidare. Jag minns inte vad just jag påstod, tyckte eller tänkte. Men med facit i hand var en topplacering inte rimlig.

Vi hade inför säsongen förlorat en rad viktiga kuggar. Jimmy Gustafsson, Kalle Ramlöv, Eric Karlsson, Duong Ha, Jani Muntila, Elias Bard och Pelle Johansson lämnade alla FVIB. Under den föregående säsongen hade även Kenny Ekman och Gunnar Nilsson lämnat klubben.

In värvades målvakten Jussi Heikkinen vilket fyllde upp målvaktskvoten. Denne gjorde en stabil säsong, men var aldrig ansedd som det självklara förstavalet. Fyra backar lämnade skutan, in kom redan under föregående säsong Christian Sandberg, därpå Daniel Larsson, Mathias Karlsson och Roman Pass. De tre sistnämnda får anses som misslyckade nyförvärv. Larsson satt på en oerhörd kapacitet med lämnade plötsligt FVIB. Tack och hej. Mathias Karlsson drogs med ryggproblem och supertalagen har för närvarande gett upp sin elitkarriär. Roman Pass sågades egentligen från samtliga håll från första början men fick trots det mycket speltid innan han lämnade Finspång mitt under säsongen. "Joppe" Lundström hade tillsammans med Daniel Unosson spelat A-lagsinnebandy från och med julen 2006. Utöver dessa tillkom Sebastian Håkansson och Joakim Ström. Den förste en "Erik Karlsson-typ" och den sistnämnde en center som ersättare för Gustafsson/Ramlöv.

Var det tillräckligt? Nej. Vi förlorade lagets hjärnor i form av Jimmy Gustafsson och Kalle Ramlöv. I säsongens första match stod Undertecknad, 18, och Joakim Ström, 18, som ersättare. Var det möjligt att tro att vi skulle kunna prestera i samma anda som de förstnämnda? Jag lämnar inget svar. Det jag vill komma till är att värvningarna inte antydde att Finspång skulle slåss om en serieseger. Det var en generationsväxkling på ingång. Möjligen en sådan alla ville blunda för?

Sure, ett ungt hungrigt lag på framåtmarsch. Det köper jag till fullo, men att kräva en topplacering är utom förnuft. Att påstå att Finspång är på dekis är utan koll. Hur kan en förening vars spelartrupp är ung och hungrig vara på dekis? För mig symboliserar dekis ett lag med gamla trötta gubbar som gjort sitt i det aktiva föreningslivet. Nejdå, Finspång kommer resa sig igen. Men det lär ta sin tid, och låt det göra det. Finspång 2008/2009 kommer ha sina stöttepålar, men samtidigt unga och hungriga som kommer nedifrån. Den ideala kombinationen kräver dock ett par spetsspelare fler än det dagens trupp förfogar över.

Säsongen 2007/2008 började bra. Skutan gick till sjöss med vind i segel och kammade direkt hem en trepoängare. Skatten var i hamn, men därpå rådde problem. Det var lite som att ro över Atlanten och känna vindpustarna slå mot ansiktet. Det blev sannerligen en lång, jobbig resa i motvind. Men vi kom i land, till sist.

Av någon anledning var jag aldrig nervös under säsongen. Jag hade till och med svårt att bli riktigt förbannad efter en förlustmatch, även om det fanns vissa bottennapp som fick bägaren att rinna över även för mig. Jag tror att någon form av trygghet smet sig in i huvudet, inte bara för mig. Kring hjärtat fanns ett eblem som symboliserade något helt annat än ett debacel. Tillit till mina lagkamrater eller tron att motståndarnas svaghet var större än vår? Jag är inte säker. Vi skulle inte kunna åka ur, den motiveringen var den ända jag bar på. Längre än så tänkte jag nog heller aldrig. Det skulle ju ordna sig, det här..

Det gjorde det också. Men det är knappast med kaxig stämma jag nämner de orden. Vi var faktiskt fruktansvärt nära att få lämna den gnutta strålkastarljus som lyser över divison 1 mellersta. Men hade vi åkt ur hade vi enbart kunnat stirra in en mörk tunnel och kanske aldrig hittat ut. "Om Finspång åker ut kommer de aldrig tillbaks, det kommer i alla fall dröja väldigt lång tid." Orden är Henrik Lennermarks. Jag instämmer.

När tre spelare försvann till Superligan miste laget en hel del spetskomepetens. I majoriteten av matcherna förlorade vi på grund av spelet i numerärt överläge. Var det så konstigt? En point i Jimmy Gustafsson, en passningsspelare i Kalle Ramlöv och en högerskytt tillika målgörare i Eric Karlsson. Det var förstås bidragande orsaker till det uppenbart misslyckade spelet i PP. Någon egentlig spetskompetens värvades engentligen aldrig in. Joakim Ström spelade samtliga matcher under säsongen men kunde knappast axla en poängmakare som Jimmy Gustafsson redan i debutåret i division 1. Inte heller en lovande spelare som Sebastian Håkansson kunde dominera på vänsterkanten som högerskytt. I mitt tycke fanns det helt klart spelare som gjorde en väldigt bra säsong. Robin Landberg dunkade in 25 mål och Fredrik Danebrand gjorde en mycket gedigen insats i försvaret. Även lagkaptenen Anders Engberg var i vanlig ordning en behållning att se, såväl med som utan boll. Säsongens spelare utnämner jag trots allt Linus Pettersson till.

Första gången jag såg Linus spela var i hans debutmatch i FVIB-tröjan mot RBK Göteborg sommaren 2006. Han imponerade redan då. Efter matchen diskuterades det vilt inom laget hur Anwar Samuelsson skulle kunna undvara honom en plats som center. Detta i konkurrens med Jimmy Gustafsson och Kalle Ramlöv... Svaret blev att Linus tilldelades en forwardsplats och teknikern kunde presentera sig för sin nya publik. Under Godin/Iversjös ledning sadlades åter Linus om, denna gång till back. Och där har han i princip varit bofast. Jag har aldrig spelat med en spelare vars passningsspel är så bländande, så vågat och så förvånansvärt. När jag spelade center och hade Linus som back trodde man inte sina ögon när han tunnlade sina motståndare i hopp om att få fram uppspelet, något som allt som oftast gick vägen. "Han kan slå såna vågade passningar, för han vet att han ändå tar tillbaka bollen direkt", sa Gunnar Nilsson på avbytarbänken en gång. Jag förstår honom. När jag på senare tid spelat back och haft Linus som center har man ofta haft svårt att sluta le och beundra denna spelare med sin enorm kapacitet. Eller när den omtalade själv kan utropa "Jag förstår inte varför vi ska spela ner bollen i hörn, det är väl bättre att göra ett väggpass eller en tunnel?". Och detta på fullt allvar. Snabbhet, balans, styrka och vilja. Med en större känsla för att hitta nätet hade Linus varit komplett. 19 poäng på 22 matcher blev det trots allt. Tillsammans med Anders Engberg blev han lagets näst bäste poängplockare under säsongen. Därför är du säsongens spelare, Linus Pettersson.

Det räcker tyvärr inte med en Linus Pettersson och en handfull andra spelare med toppkvaliteter. Det krävs 20 spelare med kvalitet. Det krävs en bred trupp med hög motivation som kan skapa konkurrens. Det krävs för att spelare ska utvecklas och formas till toppspelare. Det fanns inte i Finspång säsongen 2007/2008. Det är ett måste för att laget ska orka ta sig igenom den kommande säsongen. Annars är risken stor att den där stolpträffen i Stockholm inte var något värd. Finspång har en stark stomme och en rad stora talanger. Spetskompetens har varit det som saknats och det som varit eftertraktat. Det är sådant som föll laget ur intet när Gustafsson & Co lämnade laget för nya utmaningar. Jimmy Gustafsson är på väg tillbaka, som spelare eller tränare. Jag behöver väl knappast nämna att Finspång är i behov av hans kapacitet - främst på innebandyplanen.

Det ska dock tilläggas att det utan tvekan skulle bli många nöjda själar i Finspångs omlädningsrum om just Jimmy Gustafsson tog över som coach lagom till nästa säsong. Det efterlyses ett högsta huvud i Finspångs ledarstab. Tom Iversjö och Rågher Godin värvardes inte som huvudcoacher, vilket de ändå blev med tiden i och med Anwar Samuelssons avgång. Tillsammans har dessa herrat lett laget tillsammans med Willy Wiklander. När jag tog steget upp till A-laget fanns även en massör/fystränare och en mental coach i laget, utöver då redan nämnda Samuelsson. Det är lite skillnad på då och nu.

Det är alltså inte bara i spelartruppen det saknas ytterligare komptens, även i tränarstaben och till och med i styrelsen. Detta har i sin tur medfört dålig kvalitet på träningarna och tempot har inte alltid varit det bästa. Inte heller träningstillfällena har varit de bästa. Fyra timmars innebandy på en vecka är i mitt tycke alldeles för lite. Schematiskt sätt. I praktiken sett till effektiv träning är det mycket möjligt att siffran hamnar på tre. Fredagsträningarna har varit under all kritik och ständigt mötts av kritik från spelartruppen. Det har allt som oftast bara blivit 40 minuter träning. Det är inte godtagbart. För att bygga ett elitlag krävs förutsättningarna. Dessa hade vi inte den gångna säsongen.

Nu sitter jag framför datorn och tänker tillbaka i tiden. Jag inser att jag för evigt kommer att vara tacksam den skyddsängel som hindrade bollen från att gå i mål den 1 mars 2008 i Smedgärdshallen. Skottet som träffade stolpen med enstaka sekunder kvar att spela. Momentet då Jussi Hekkinen sekunderna innan flyttat målburen någon centimeter åt sidan. Ödesmatchen där händerna vilade hårt mot ansiket och ögonen förtvivlat tittade på när GAIK spelade power play, med inte ens minuten kvar att spela. Stunden då Pontus Kvarnströms finspångshjärta slog för fullt och pushande ord ramlade ur hans mun. Sekunderna senare visste jublet inga gränser och Anders Engberg hade tillsammans med en skyddsängel från ovan räddat kvar Finspång i ettan.
Bilden av skräckmatchen lever sig alltid kvar i mig. Bilden av glädje lämnar mig aldrig.

När allt kommer omkring och mina fem punkter är förmedlade i skrift vill jag ändå poängtera. Vi vinner som ett lag och vi förlorar som ett lag. En styrelse, en tränarstab och en spelartrupp. Vi förlorade, men hade någon väntat sig något annat?

När vi träffades den sista gången på säsongens allra sista träningsvecka stundade en hockeyträning i Finspångs ishall och när den avslutades lämnade lagkaptenen Anders Engberg sina mannar med orden "Jag hoppas det inte dröjer länge innan vi ses."

Det bli en återträff nästa vecka, men hur många återkommer egentligen till Alucuem den 5e maj? Det ryser lite i kroppen när jag tänker efter.

Det har trots allt bjudits på många skratt och leenden även när seglet blåst som hårdast.
Tack för den här säsongen, även om den var i motvind!

| Jimmy Andersson