deporte

---

Klockan tickade vidare, samtidigt som Linus Pettersson satte sig i utvisningsbåset, mina egna händer sakta föll framför ansiktet och nervositeten nådde antiklimax på bänken. Bollen gick från pointposition ut till höger där Christian Isaksen stod beredd. Denne hade redan gjort två mål i matchen och var på god väg att göra sitt tredje. 10 sekunder kvar.

Stolpen. Målvaktens bästa vän. Hela Finspångs bästa vän. Jussi Heikinens vänstra stolpe darrade till, klingade till samtidigt som hjärtat hoppade omkring lika mycket som tankarna. Bollen gick i stolpen och det gick ett sus i hela Smedgärdshallen. Jag trodde inte det var sant, men jag kommer vara evigt tacksam att det är som det är.

Tre sekunder kvar. Andreas Källbom täcker undan ett skott som droppar ner i hörn. Två. Samtliga spelar står upp i båset. En sekund kvar och jublet vet inga gränser. Domarens signal. En hel hög svartklädda spelare skriker ut sin glädje och hoppar omkring på planen för en stund som jag gärna förevigar.

***


***

Robin Landberg kysste Jussis vänstra stolpe och om det var så att jag fick ta med mig den hem och rama in den skulle jag inte tveka. Isaksens träff, Jussis burflytt två sekunder innan och stolpens klang. Det var sannerligen avgörande för Finspångs framtid. Det var onekligen avgörande för mitt liv. Då späder jag verkligen inte på orden.

Vi var en stolpträff från att åka ur, om man ska vara riktigt cynisk. Det väljer jag också att vara, även om jag i nuläget inte skulle ha behövt skriva om den där rafflande avslutningen. Vi skulle förstås ha avgjort det här långt tidigare. Men bekvämligheten låg och skvalpade i ådrorna och på något sätt kändes det som att allting skulle ordna sig.

Det gjorde det också. Men det var först efter 60 minuters enormt slit, sanslös spänning och en publik som stod i ett vägskäl bland hopp och förtvivlan. Jag slutade aldrig hoppas och det är jag säker på att ingen annan heller gjorde... Oavsett hur mycket jag bara ville försvinna när Isaksen laddade för ett hattrick.

***

Puh. Huh. Åh. En gastkramande match, den värsta jag någonsin spelat. Oavsett vad som händer i min framtida karriär och vart mitt liv hädanefter tar vägen kommer detta vara ett minne jag alltid bär med mig. Det var så enormt nära att mitt Finspångshjärta brast och att allting bara skulle ta slut. Någon där uppe ville annat och idag kan jag bara tänka på hur situationen varit annars.

Kanske hade man inte behövt sätta upp en gravsten utanför Aluceum men kanske hade ett mirakel behövt infinna sig för att Finspång skulle resa sig på tre. Det krävs en del för att avancera direkt till division 1, precis som Jimmy Gustafsson sa i sin analys.

Hemvändaren Gustafsson?

***

Katasylatorn till vinsten var Anders Engberg. Jag tycker alla gör en insats värd stor heder men när det blåste som hårdast kunde man alltid luta sig bakåt och ge "Nutte" en frågande blick. Svaret blev jämt och ständigt ett leende som vittnade om lugn och ro. Så fort kaptenen gick ut på planen styrde han skutan in på ett slagfält där Finspångs krigare gav allt. Det går inte att förlora där inställningen var som i lördags. Det ska bara inte gå. Speciellt inte när "Nutte" kliver fram och gör två mål. Det fanns helt enkelt inte.

Det var en sån där dag man aldrig glömmer. En tid man ville skulle stanna till, bara för att se sig omkring och njuta av segerns sötma. För det var så otroligt nära. Jag kan inte låta bli att dra parallellen till streckmatchen i samma serie. Den som kunde ha banat väg för oss - men aldrig gjorde. Tullinge var kvar i division 1 59.58, Åkersberga degraderat. När klockan stannade på 59.59 hade "Ackers" utökat sin ledning och skickat Tullinge till division 2. Ödet kan vara hård ibland, sanningen för jävlig. Andreas Westerlunds mål var ack så viktigt, precis som stolpträffen vi själva hade turen att erfara.

***

Det var ett stort ögonblick i Finspångs historia. Ett av de allra största. På lördagskvällen gjorde vi något helt annat än att se Melodifestivalen. Men väl där gjorde Nordman entré. Samma grupp som en gång i tiden gjorde succé med låten "Ännu glöder solen". Det passar bra idag. För när jag gick inför Aluecums dörrar idag och när jag gör det i framtiden glöder ännu solen.

Det är det viktigaste just nu. Då spelar det ingen roll om stolpen fortfarande darrar.

| Jimmy #89